Musicstage.se

Postiljonen, Hultsfredsfestivalen, Stoxa, 2013-06-14

Jag kommer in till ett litet tält fyllt av svävande toner, det är inte så mycket folk, men en soft stämning. Första intrycket är att det på scenen står ett fulltaligt band, men där finns bara ett bord med två datorer framför tre personer. 

Jag vill kalla det mjuk elektro, sångerskan Mia Bøes lena röst fyller ut alla möjliga hörn i det runda tältet och verkar sväva fritt över stadiga beats. De lyckas skapa en fantastisk ljudbild som får mig att känna som om jag var på ett öppet fält där musiken bredde ut sig som en tät dimma runt omkring mig.

Det är avslappnat och fint, men de har ändå en gnista som pyr bakom dem. Det är lätt att svaja med i det behagliga tempot, speciellt när sångerskan dansar med mjuka rörelser när hon inte sjunger.

Publik kommer och går och jag tror att det funkar att bara lyssna en stund. De spelar i ca 35 minuter, men om man inte är där hela konserten så missar man ändå inget speciellt. Första kvarten tänker jag att det inte gör något att de inte varierar sig för att jag gillar det jag hör, men sedan blir jag lite mer otålig och vill att det ska hända något nytt. De flesta låtarna är alldeles för lika varandra, jag hoppas att de bara är i början av sin karriär och att de snart kommer att bredda sin repertoar.

Jag skulle önska att de hade en bättre kontakt med publiken, får känslan av att de kanske vill ha en image av att vara lite mystiska. Även om de bedyrar att det är fantastiskt att vara här så är det inte trovärdigt när de knappt tittar på oss. Men efter sista låten spricker fasaden och de studsar lyckligt av scenen, så kanske talade de sanning ändå.

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 5st)