Musicstage.se

Peace & Love 2008

Här följer en resumé av mitt Peace and Love 2008.

(Bilder finns i galleriet)

Torsdag:
Jag börjar dagen med Petter, som öppnade upp festivalen på den stora scenen (Eldorado). Det är förhållandevis många som tagit sig dit, med tanke på att kön in på campingen är lång och många inte kommit i ordning än för festival. Han spelar bland andra ”Mikrofonkåt” och får publiken att gapa med. Petter trollbinder mig inte även om han kan vara rätt rolig.


Någon som där emot helt förtrollat mig är Markus Krunegård som spelar på Tropico. Många sitter på den lilla kullen och tittar, andra har stått längst fram ett bra tag för att kunna se Markus så nära som möjligt. Jag förstår dem. Markus och hans nya skiva har verkligen trollbundit mig. Det är inte sällan som jag kommer på mig själv att gå och nynna på någon av låtarna från skivan.

Efter ett långt soundcheck drar spelningen i gång. Solen gassar och efter en eller två låtar åker den svarta jackan av. Markus klagar över att han glömt sina solbrillor, när de för en gångs skull behövs till mer än att se cool ut. Det tar nog inte ens en sekund innan ett par pilotbrillor flyger upp på scenen. Markus ger publiken vad de vill ha, och publiken ger Markus vad han vill ha.

Det kan vara svårt att ge eftermiddagskonserter i solen. Vissa artister passar bättre i mörka lokaler med bra ljussättning och Markus är en av dem. Lite av spänningen försvinner i dagsljus. Men han levererar ändå. Han är verkligen grym och även om majoriteten bara känner till ”vampyrlåten” så har han sina trogna fans med. Om inte denna kille tar hem årets manliga artist eller årets album på galorna i vinter kommer jag bli jävligt häpen. Markus kan det där med att göra låtar och texter. Han kan konsten att leverera dem med och jag ser verkligen fram mot en sommar fylld med spelningar av Markus, för jag kan inte få nog!


Nästa akt jag såg på torsdagen var Timo Räisänen. Fullt drag i publiken! Jag skäms över mig själv varje gång jag hör Timo, för jag vet att jag tycker han är bra, men jag tar mig aldrig tid att lyssna på honom.
Publiken där emot älskar honom. Det går vilt till i hans poppiga hoppiga låtar och när Lasse Lindh blir presenterad som gäst och de kör ”Kom kampsång” är det en mycket lycklig publik.
Mitt löfte blir att jag ska börja lyssna på Timo, för som ”oinvigd” tycker jag att jag missar stora delar av den magin jag vet att Timo skapar.


Där efter blev det Caesars för mig. Galet bra liveband. Jag har inte alls lyssnat på dem innan men känner till mig förvåning igen många låtar. Här blir det med till att köpa en skiva eller två för min del. De röjer rejält och efter spelningen har basisten rockat loss klistermärket som ger backstage passage från jackan till håret. Det är bra jobbat och man vet att spelningen gått vilt till.

 
Nästa band för min del var The Pigeon Detectives. Hade ingen aning om vad som väntade mig. Grabbarna som klev på scenen såg rätt brittiska ut om man nu kan dra alla över en kant, bleka i smala jeans. Musiken var rätt bra, och sångaren svingade mikrofonen som en av Morrisseys lärjungar. När sångaren började spruta vatten på oss fotografer och publiken tyckte jag dock att jag gjort mitt och övergav spelningen.

 
Fredag:
Jag gick till Timos P3 live session och tog några kort. Tyvärr var det mest bara prat när jag passade på och även här tycker jag problemet med dagsljus var ganska tydligt. Precis som Krunegård gör sig Timo bättre på en scen med bra belysning och mörker runt omkring. Det ger mycket bättre stämning.


Efter Timo var det Miss Li´s tur att träffa min kamera. Jag hade glömt bort hur otroligt bra hon är. Gjorde en intervju med henne 2006, och lyssnade på henne väldigt mycket i samband med det men på senare år har jag inte hängt med alls i hennes musik så hennes P3 live spelning blev en mycket trevlig överraskning för mig. Dessutom tycker jag att det fungerar bra för henne att spela i dagsljus.

Dagen till ära var hon klädd i en röd fin klänning. Hennes band är nog de skönaste snubbarna jag såg på hela festivalen. Vilken stil! Miss Li har verkligen en poäng när hon berättar att det är roligare att återanvända en ”gammal” stil som få andra har än att använda stilen när den är inne. (Vi pratar mode nu.) Och det verkar hela gänget tagit fasta på. Man blir glad av att se dem, man blir glad av att höra dem och Linda är verkligen rolig. Man märker hur det bubblar inom henne. Det blir helt klart hem och damma av Miss Li för mig!

Tråkigt nog är det en delad P3 Live session, så det står ett gäng Takida fans i publiken och buar åt Miss Li. Har man inget snällt att säga kan man lika gärna vara tyst i det läget tycker jag. Det är ju inte hennes fel att de känner sig ”tvungna” att gå dit för att Takida tar över scenen efter henne. Dåligt upplägg av P3.


Lasse Lindhs spelning står näst på mitt schema. Det blir tredje gången jag ser honom på en och en halv månad. Även fast jag inte är direkt insatt i musiken är det något med Lasse som fångar mig. Kan mycket väl vara hans genomtrevliga personlighet. Glad musik som benen omöjligt kan stå still till. Lasse verkar nästan lite rörd över att så många hittat dit. Nästan hela området framför scenen är fullt. Lasse är glad och sprallig och skickar pussar till sin publik.

Han spelar bland annat låten som han deltog i melodifestivalen med. Vad han än spelar så jublar publiken.  Dessutom vet jag att det dök upp en gäst på scenen. Men det var efter att jag var tvungen att gå vidare. Givetvis var det Timo som dök upp och jag tippar på att det var ”Kom kampsång” som spelades.


Själv gick jag vidare till Eldkvarns spelning. Få (i dagsläget aktiva) band har nog spelat så mycket och betytt så mycket för svensk musik. De härliga gubbarna (får man kalla dem det?) river av känd låt efter låt. Jag förvånas över att jag känner igen så många av låtarna eftersom jag aldrig lyssnat aktivt på dem.  

Plura ser hemma ut och nöjd ut när han står vid micken. Trygg. Medelåldern på publiken är något högre än vad jag sett hittills, men det förvånar mig inte. Man måste nog ha lite livserfarenhet för att ta till sig musiken till fullo. Det är dock förvånansvärt stor publik dock tycker jag då festivaler brukar höra ungdomarna till. Men det är charmen med Peace and Love. Åldern är väldigt blandad.


Nästa upp på scenen är Suzanne Vega som med en spröd men stark röst gjorde en väldigt finstämd spelning. Även hon inför en något äldre publik. Som näst sista låt framförde hon ”Luka” och rev ner åskmuller i applådväg efter låten.


Jag avslutade dagen med att höra de fyra sista låtarna på Kents konsert. Tyvärr kunde jag inte ta mig dit tidigare, men som plåster på såren var en av låtarna de spelade ny. En trevlig överraskning. Annars var den klassiska avslutningen med ”Mannen med den vita hatten” underbar. Ett stort konfettiregn forsade över oss och Kent hade fyllt upp Eldorados publikutrymme till sista platsen kändes det som. Det var folk precis över allt. Det är nästan svårt att förstå hur stora de blivit. Fantastiskt bra band.


Lördag:
En lite seg morgon med skumt väder och jag hade skadat foten. Regn avlöste sol och regnkappan åkte av och på hela tiden.

Mitt i en regnskur tog jag mig till Christian Kjellvanders spelning. Regnet vräkte verkligen ner och jag kom sent så jag missade chansen att fotografera i diket. Christian är väldigt speciell för mig. Jag upptäckte honom när han var förband åt Lars Winnerbäck så alltid när jag hör honom fylls jag av förväntan. Jag blir alltid glad av att höra honom, för min hjärna tror att Winnerbäck ska gå på efter honom. Men nu är det inte Lasse det ska handla om utan Christian.

Han har en underbar röst och många av hans låtar ger mig gåshud. Han kan verkligen skriva vacker musik. Men efter ett par låtar i ösregn gav jag upp. (Givetvis sprack det upp några minuter efter att jag lämnade konserten.)


Rootvälta var nästa band jag och kameran kollade på. Reggae från Dalarna hade jag fått berättat för mig. Kan det verkligen funka tänkte jag? Jajja då! Det blev ett gung utan dess like! Ett härligt tajt band med humor och glädje. Rekommenderas verkligen om du har en dålig dag.


Där efter klev The (International) Noise Conspiracy upp på scenen. Helt okända för mig. Jävlar i min låda vilket drag det blev! Och vilket gäng. De kunde konsten att leverera en scenshow. Har någon gått i ”slänga-mikrofonen-skola” hos Morrissey så är det denna sångare kan jag säga. Trodde den skulle lossna från sladden med jämna mellanrum som den for.

Och musiken då? Namnet är ganska passande, för det var väldigt hög volym på spelningen, men med ett par öronproppar intryckta i trumhinnorna var det en ganska angenäm konsert. Och deras scennärvaro klår det mesta jag sett. Dessa grabbar älskar att spela live och du älskar dem när du går där ifrån. Det är ett löfte.


Johnossi var nästsista bandet på Karneval, scenen där jag höll till mest. Hörde dem på Hultan för första gången och det är något i deras musik som verkligen fastnar i mitt undermedvetna. Även här är det öronproppar inkörda till lillhjärnan som gäller, för volymen är hög, men musiken sprider sig i hela kroppen när de spelar och du känner Ossis slag lika mycket i kroppen som du hör dem.

John har helt otrolig scenutstrålning och far som en virvelvind över scenen. Det är verkligen svårt att beskriva med ord hur de här grabbarna berör mig, och det är inte främst musikaliskt de berör mig, utan det är deras utstrålning. De andas musiken, de lever musiken och de förmedlar det med sådan otrolig känsla. Jag skulle kunna sitta och bara titta på dem i timmar när de spelar, för det är så underbart att se.


Sist ut var underbara Hoffmaestro & Chraa. Ingen kan stå still när de spelar. Min mamma utbrast förvånat ”det här gillar ju jag” när jag spelade deras låtar på myspace för henne. Alla gillar Hoffmaestro & Chraa. Alla som tycker om att vara glada i alla fall.

Det som förundrar mig mest är hur de kan gå från sina galna, snabba sånger till lugna pojkbandsballader och ändå göra det med värdigheten i behåll. Fantastiskt. Publiken fullkomligt kokade och bandet behövde inte oroa sig för att Håkan Hellström skulle ta all publik. Det fanns så det räckte till båda.

När sångaren kastade sig ut i publiken blev jag lite orolig ett ögonblick att han inte skulle komma tillbaka, men det gjorde han och han gav järnet. När vi gick hemåt efter spelningen hade vi stora leenden på läpparna och kvällen fick en perfekt avslutning. En total urladdning i glädje och energi.

Visa alla artiklar av Teresa Hedström (327 st)

A-Ö

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008