Musicstage.se

The Darkness, Putte i Parken, Karlstad, 2013-07-03

The Darkness, Putte i Parken, Karlstad, 2013-07-03Spandex, falsettsång, 70-tal och glamrock. Vad kan gå fel?
Ett långt intro som blir till en sång med texten ”we are the Darkness” spelas medan de fyra i bandet högtidligt går in på scenen och effektfullt ställer sig på rad. Det går inte att ta miste på deras stil, alla bär glammiga kläder, men mest utstickande är såklart sångaren Justin Hawkins. I en randig byxdress med urringning till magen spatserar han stolt omkring på scenen i första låten och önskar nog att han hade en trådlös mick när sladden trasslar in sig i både honom och mickstativet. 

Han bär en gitarr, men verkar spela några centimeter utanför strängarna, och när han någon gång råkar komma emot dem så skränar det obehagligt. Sången är inte heller den något att hänga i julgranen, var är falsetten och powern jag sett fram emot? Juckande rörelser och tuffa poser kompenserar inte hans risiga sjungande.
Men publiken känner uppenbarligen inte som jag, de hoppar, skriker och klappar utan att bandet behöver be om det, både yngre och äldre.
Efter några låtar börjar de komma igång och mitt inledande tvivel flyger bort på samma vis som de plektrum som flyger ut över publiken efter nästan varje låt. Hawkins konstiga behandling av gitarren vet jag inte vad det handlade om, för han drar av det ena solot efter det andra under resten av konserten. Här är det rockband jag väntade på, allt stämmer, från rösten till de breda benställningarna. 

Det är i första hand bröderna Hawkins som står för underhållningen, de andra håller sig mer i bakgrunden trots Justin Hawkins återkommande presentation av trummisen Ed Graham, som inte verkar möta hans entusiasm. Man kan inte klaga på energin från scenen, men jag hade tyckt det varit roligare om de gått ännu mer ”over the top” med glamrocken, och inte bara piffat till det med en glitterskjorta.

I Believe in a thing called love är såklart den största hiten, den nådde otroliga framgångar 2003 och jag tror inte att någon inte har hört låten som 2009 toppade tidningen Classic Rocks lista över de bästa låtarna under 2000-talet. När den till sist spelas kulminerar festen och alla dansar, folk kommer springande från alla håll för att studsa till en av de mest ultimata glamrock-låtarna. När den är slut börjar folk förnöjt gå därifrån, men bandet står kvar och kickar igång Love on the rocks with no ice. Jag blev förvånad, visst den är också bra, men borde de spela en låt till efter den suveräna I Believe in a thing called love?

Summa summarum så är det en bra, underhållande konsert, som hade kunnat bli ännu bättre utan segt mellansnack, dröjsmål varje gång de bytte gitarrer och ett tveksamt avslut efter tophiten.  

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012