Musicstage.se

Stockholm Jazz Festival, söndag, 2009-07-19


Här är ett sammandrag över söndagen på Stockholm Jazz Fesitval. Först ut var Raphael Saadiq som i våras släppte albumet The Way I See It , ett album som har tydliga 60- 70tals influenser och självklart dominerade den känslan även hans konsert på årets Stockholm Jazz Festival.


Konserten är välbesökt och det är svårt att få en bra sikt, men jag hittar så småningom en bra plats att stå och gunga lite på. För är man på en jazz festival är det svårt att undgå att dansa och svänga lite på höfterna. Raphael är klädd i en gul kostym och resten av bandet klädda i svarta kostymer, det är snyggt och stiligt.

Ljudet är inte det bästa, men det påverkar som tur är inte soulkänslan. Raphael och hans band lirar av sköna soul /R&B låtar efter varandra som till exempel Let´s Take A Walk , Sure Hope You Mean It, Never Give You Up och publiken dansar och lyfter upp händerna i ett. Men tyvärr är det till och från lite tamt.

Raphael pratar mycket med publiken och han nämner säkert ”Sweden, Sweden” ett 20 tal gånger under framträdandet. Han avslutar med klassikern Let The Sunshine In och han delar ute blommor till publiken som står längst fram.


Joss Stone
Joss är en tjej med en stark, tydlig och lite hes röst som trollbinder sin publik genom att sjunga sånger som alla kan känna igen sig i. Denna kväll uppträdder hon med sitt 10-manna band på stora scenen. De är helt vitklädda, den enda färgklicken är den röda rosen Joss har i håret. Hon lirar lite funkiga låtar som Put Your Hands On Me, Right To Be Wrong och på låten Baby, Baby, Baby kommer Raphael Saadiq in och sjunger duett med henne.

Om publiken dansade mycket på Rapaels Saadigs konsert så är det inget mot hur de rör sig i detta publikhav. Men så är det lite mer action i hennes uppträdande också. Och har man en doakör som gör jazzrörelser i symmetri så kanske det är den effekten man får.


Erykah Badu
I vanlig ordning är Erykah sen, denna gången 35 minuter, lite för mycket för att det ska vara okej, enligt mig.

I vilket fall som helst så äntrar hon scenen klädd i trenchcoat, hög hatt och en stor väska och hon har en stor spotlight riktat mot sig. Hon börjar spela på ett för mig okänt instrument, någon elektronisk xylofon verkar det vara. Hon börjar föra ett massa oväsen med den, som tydligen ska vara konstnärligt.

Tyvärr gick denna entrén inte hem hos mig och mina vänner. Det verkade som hon tog sig själv på lite för mycket allvar. Särskilt när man är över 30 minuter sen. Och det blir inte så mycket bättre- låtarna är för tillskruvade och hon är inte så närvarande, utan verka mest bry sig om sin graciösa dans.

Bit för bit slänger hon av sig ena plagget efter det andra. Efter 30 minuter på scenen kommer regnet och då passar många i publiken på att gå, likaså mina vänner. Men jag håller ut och väntar på att det ska bli bättre, men det blir det inte och tillslut så bestämmer jag mig också för att gå.


Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. Till galleriet


Visa alla artiklar av Lina Alberius (53 st)

A-Ö

2014

2012

2011

2010

2009

2008

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 1st)