Musicstage.se

Neil Young & Crazy horse, Stockholm Music and Arts, Stockholm, 2014-08-03

Publiken är på helspänn, jublar åt roddare och gitarrtekniker och varje gång en bakgrundslåt tar slut. Det märks att Neil Young är efterlängtad. Efter förra årets inställda konsert på Way out West på grund av en bruten hand så är det nog många här som vill se honom briljera.

 

När så väl de kommer in på scenen så är det med slapp stil de går fram och hänger på sig gitarrerna, vinkar förstrött mot publiken med ett leende och kör igång. Det är ingen tvekan om att de vet vad de håller på med, det är kvalitativ gubbrock på högsta nivå och gitarrsolona avlöser varandra. Långa är de också, låtarna, efter en timme har de spelat kanske fem-sex låtar varav ungefär inga superstora hits. Den som bringar första största jublet är Standing in the light of love och när den är över sjunger publiken vidare på refrängen. Publikfrieri är inget vi kan beskylla Neil Young för ikväll, även fast han är på bra humör och skojar lite med publiken då och då. Allt är självklart superbra genomfört, känslan i solona och i Youngs röst är oklanderlig, men det blir lite semi-tråkigt rent sceniskt när de under långa stunder bara står och jammar mot varandra.

Efter en timme och tjugo minuter får vi höra ljudet av munspel för första gången och han spelar den största hiten hittills, dock inte hans egen. Men Blowing in the wind är vacker och efter det får vi höra Heart of gold och mobilkamerorna slängs genast upp på videomode för att föreviga mästerverket.

En utdragen version av Rockin’ in the free world är det sista innan extranumret; den nya låten Who’s gonna stand up and save the earth. Dryga två timmar har gått snabbt, och då skulle jag tippa på att de spelat en sisådär fjorton-femton låtar, så de har verkligen sugit ur tonerna ur varje låt. Applåderna håller i sig länge, och de verkar vara nöjda med kvällen. För mig är det dock lite av en besvikelse. Visst, jag är inte ett inbitet fan som kan många låtar, men jag hade sett fram emot att höra My My, Hey Hey och Natural Beauty. Snuvad på konfekten kanske en kan säga, men jag är absolut inte missnöjd med det jag hört. Att få sluta ögonen, översköljas av känslointensiv musik och dras med i de många långa solona är inte kattpiss precis. 

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 1st)