Rösten bär hyfsat igenom hela konserten och Coopers scenpersonlighet lyser så starkt att ingen lämnas oberörd. Skräckrocksfadern visar verkligen att han fortfarande kan leverera scenmagi och dessutom få med sig den vanligtvis halvljumma publiken på Gröna lund. Mellansnacken är totalt frånvarande på ett väldigt befriande sätt, även om dom till viss del ersatts av teaterinslag och gitarrsolon signerade supercoola Nita Strauss, vilket bidrar till det höga tempot och energin.
På det stora hela är det väldigt skönt att få ett kvitto på att det i alla fall finns en del barndomsminnen som inte harvar runt som anmärkningsvärt usla kopior av sig själva!