Det låter inte bra, det ser inte bra ut och det känns väldigt oengagerat. Allt är bara väldigt märkligt. Sångaren Marian Gold hoppar upp och ner som en gummiboll och blir snabbt alltför andfådd för att ens kunna prata. Big in Japan mottas med ett stort jubel men dessvärre låter det fortfarande förskräckligt. Varken bandet eller låtarna har åldrats speciellt snyggt…
Varenda cell i min kropp skriker åt mig att fly. Men det är som med en trafikolycka, det är svårt att låta bli att titta på eländet. Dessutom måste jag ju se låten som fått ge namn åt hela det här spektaklet, Forever Young. Tro nu inte att det låter bra för det gör det inte. Däremot så bjuder den på kvällens kraftigaste allsång. Jag har fått nog. Jag kan inte ens förmå mig att sjunga med och det kommer dröja mycket, mycket länge innan jag vill lyssna på Alphaville igen.