Det börjar lite plötsligt med att de går på en kvart för tidigt! Publiken hade väntat sig ett litet glapp mellan konserterna så det åtminstone hanns med toalettbesök, men det blev det inget av med.
Men toa hade varit bättre.
Under inledande Dance with me och Monkey in the moon står jag och funderar på om Marian Gold driver med oss? Versioner av låtarna som mest kan liknas vid techno med distade gitarrer samtidigt som sångaren själv är melodramatisk som få, med utrop som ”Are you ready to rock?” och med ett enerverande studsande och hjärndött hojtande mest hela tiden.
Sounds like a melody känns femton minuter lång, Gold springer runt och beter sig som Bruce Dickinson men han förmår inte att engagera mig, jag står mest och fryser i den tilltagande kylan och funderar på hur många oktaver ner det skiljer från ylandet på skivan till det vi hör idag. Minst två.
Summer in Berlin är bättre då de lugnare låtarna i alla fall låter anständigt, men det är fortfarande inte bra. När sedan Big in Japan totalt massakreras med god hjälp av en galet distad sologitarr inser jag att dagens Alphaville är ett skämt och att Satan Takes A Holidays version av låten är ljusår bättre.
Till slut kör de äntligen Forever Young men inte heller där slipper vi gitarren – de karaktäristiska synthtrumpeterna på slutet lät lite i bakgrunden, men mest var det gitarr. Igen.
Till råga på allt får vi ett extranummer, Apollo, där Marian Gold sjunger om ”rise from the ashes”. Men vilka som ska resa sig ur askan begriper jag inte. Alphaville är det inte, de har havererat för länge sen.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.