Med sig har de även idag sångerskan Lovisa Birgersson. Gillar man rap så är de här killarna ett hett tips. Avslutningen av spelningen kom det upp ytterligare ett par killar som jag inte fick något grepp om vad de var för några. Men säkerligen några från skolan de också.
Chick Jaylors är nästa grupp upp. De består av Lucky, Hilda, Ola, Matt och Albin. Hilda har en kanonröst som gör sig bra till rocken de framför och killarna är så där skönt rörliga och man ser att spelglädjen är stor hos alla. Förra året vann de talangjakten som SR P4 anordnar, svensktoppen nästa, i Kalmar. I år ställer Hilda upp som soloartist där.
Tredje gruppen är Le Maine som består av Tove Blum, som är kanonduktig både på att skriva sånger och sjunga dem, Jonas Thörnqvist, Albin Sunesson, Mattias Alvhäll, Kim Cochva och Martin Olsson. De har haft framgångar i tävlingarna musik direkt, svensktoppen nästa och även varit förband till Amanda Jensen vid ett tillfälle. Något softad klassisk rock kan man nog kalla de det gör.
Alla tre banden visar att de har stor potential att komma vidare med musiken och jag önskar de alla stort lycka till.

Näste man på scen är Simon Norrsveden vilket kanske inte är så roligt för honom då de flesta besökarna som visar sig trilla in under kvällens gång ännu inte har kommit. Förmodligen är det vädrets fel. Det lilla jag har hört av Simon innan har jag inte fastnat så mycket för. Jag tror att det har att göra med att hans röst påminner mig om Per Gessles, lite tillgjord så där. Men nu när han står här framför mig så smälter även jag. Svensk pop, bra texter, en kille som brinner för det han gör, som han dessutom gör riktigt bra. Jag får nästan dåligt samvete över att jag inte lyssnat mer innan men även över att det är för få som är där och lyssnar på honom. Tyvärr kan jag inte höra hela spelningen då jag har en intervju med Mikael Wiehe att göra innan det är hans tur att stå på scen efter Simon. Intervjun blir ganska kort eftersom jag känner mig lite stressad av klockan som tickar. Men lite får ni läsa om när den kommer upp här på musicstage.

Mikael Wiehe är ju en av de där som har gjort så otroligt mycket bra musik. Björn Afzelius och Mikael har alltid tillhört de som jag har sett upp till. Sist jag såg Wiehe var när han var förband på Lars Winnerbäcks turné, vilket år det nu var. En uppgift som han klarade otroligt bra fast ungdomarna skrek efter Winnerbäck. Nåväl, nu ska vi hålla oss till den här spelningen som han öppnar med låten Jag har vänner. Härefter börjar han prata om bonusmiljonerna varpå vi får en underbar Keops pyramid som vi alla sjöng med i. Mikael är kul att lyssna på eftersom han har bra mellansnack. Han berättar nu om hur han stod på Robben Island, ön utanför Kapstaden där bland andra Nelson Mandela satt fängslad i 18 år. Mikael kunde inte låta bli utan stod där med mobilen i handen och slog numret till Björn Afzelius och sa “Vet du var jag har mina fötter nu?” “Fantastiskt” sa Björn och fortsatte “vad många saker vi har gjort tillsammans, så många platser vi har varit på.” Det var den sista gången Mikael fick prata med Björn. Två dagar senare var han död och Mikael kom hem till Sverige där löpsedlarna talade om det. Mikael börjar sjunga den helt underbart fantastiska sången Den jag kunde va som är tillägnad Björn. Man förstår hur nära de var varandra. Vackert! Han fortsätter med att berätta om en inbjudan till Vänsterpartiet och Mikael hade två saker han tyckte var viktiga att ta upp så han gick dit, lade fram sina förslag om att slippa fildelningen samt hur man kunde få närmare band med Cuba. Inget av det hjälpte. Mikael slår ackorden till Sång till friheten som Björn skrev svensk text till och Silvio Rodriguez gjorde musiken. Jag står samtidigt och funderar på Flickan och kråkan och tanken verkade föras över till Mikael som fortsatte med just den. Han fortsätter prata om valet till EU-parlamentet som inte så många deltog i med sin röst. “Man är stolt över alla de som röstade på vilket jävla parti som helst utom Sverigedemokraterna“, säger han från scen och fram kommer sången Valet tätt följd av En sång till modet och därefter Det här är ditt land. Nu får vi en sång från 1974, Viktor Jara, som Bergkvara sjunger med högt i. Den sista låten vi får höra av Wiehe ikväll blir Var med mej nu från den nyaste plattan Sånger från en inställd skilsmässa. Det sista han säger oss innan han går av är “Kom ihåg att när Mikael Wiehe spelar är himmelen alltid blå.“ Tack Mikael för en helt fantastisk spelning!

Nu blir det dags för tjejernas favorit för kvällen som är Kevin Borg. Tjejer från cirka sex år och uppåt till jag vet inte vad, träng framme vid kravallen. De tjuter, skriker och visslar långt högre än den värsta rockkonserten. Kanske är det för att rösterna är så ljusa, men när jag kröp framför scenen framför staketet för att plåta så kändes det som att trumhinnorna sprack på mig. Kevin är en otroligt duktig och säker kille. Han har charm, röst, ögon som kan få vem som helst att smälta och låtar som passar de flesta, men framför allt så är han nog född artist. Jag kunde dock bara se de tre första låtarna så jag kan inte ge er någon låtlista. Jag hörde att han bland annat körde Michael Jacksons Black or White.

Tyvärr så har Bergkvara bara en scen vilket resulterar i en del väntetid mellan artisterna. Ju större artisterna blir, desto mer jobb blir det för scenarbetarna. Vi hinner till bilen för att, inte en sekund för tidigt, lämna paraplyer och annat vi burit på i onödan eftersom ryggarna värker på oss. När vi är tillbaka på området är det dags för BWO.
Att Alexander, Martin och Marina är stora hörs även här på publiken. Det går inte skriva något annat än att deras pop slår hos den stora massan även om jag inte lyssnar på dem. För mig är det lite för livlöst och maskinellt med för lite värme. Men visst, jag kunde inte hålla mig borta från att benen ville hänga med i rytmerna. Alexander är ändå lite av ett geni, Martin tillför mycket med sin utstrålning medan Marina är cool bakom laptops och syntar. Det går inte att undvika, om man gillar den här sortens musik så gör ju Alexander Bard träffsäkra poplåtar om och om igen. BWO är värda publikens jubel.

Efter BWO tar det alltför långt tid innan Djävul kan äntra scenen. En hel del av publiken försvinner vilket är synd både för dem och bandet. Bandet från Hasslö med namnet Djävul gör skön, kanonbra folkrock. De levererar för högtryck, har bra texter, melodier och jag kan inte annat än att ryckas med. Helt enkelt kanonbra! Har ni inte lyssnat på dem ännu så är mitt råd: Gör det, omgående!

Sista bandet är Cain, ett lokalband som levererar hårdrock. Ni som har läst tidigare recensioner av mig vet att jag inte alls är kunnig inom den genren, så jag ger mig inte på att skriva något om det jag inte bemästrar.

Jag tackar Bergkvara Water Festival för i år och håller tummarna på ett minst lika bra 2010.

Bilder från konserterna finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Artisterna hemsidor:

BWO
Kevin Borg
Simon Norrsveden
Mikael Wiehe
Djävul
Cain
Chick Jaylors
Le Maine
Skur:k

Takida, förband Innocent Rosie, Slottsruinen, Borgholm, 2009-07-25
Status Quo, förband The Refreshments, Slottsruinen, Borgholm, 2009-07-17

Pin It on Pinterest

Share This