Många trodde att han tagit ut det bästa av låtmaterial på fredagen och undrade om lördagens konsert skulle matcha fredagens enorma gig – både nytt publikrekord för Ullevi och en mastodontspelning på långt över 3½ timme.
Jotack.
ÄNNU fler inne på Ullevi (66 561 stycken för att vara exakt), ÄNNU en jättespelning (3 timmar och 43 minuter enligt Bruce officiella websida) och givetvis hur många ändringar i låtlistan som helst.
Vissa artister repar in ett gig och håller sig till de låtarna under hela turnén, inga förändringar what so ever, men Bruce Springsteen sätter en ära i att aldrig ha samma låtlista två gånger på raken.
Fredagen bjöd på bra väder, men lördagens uppladdning med ett rejält skyfall uppblandat med några vanliga skurar och allmänt strilande regn i timmar gjorde att de inleder med den passande Creedence-covern Who’ll Stop The Rain innan The Ties That Bind dras igång.
Anteckning från konserten:
We Take Care Of Our Own. Nu vaknade publiken till på allvar. Ullevis läktare börjar gunga ordentligt för första gången. Samtidigt kan man reflektera över åtta låtar på 45 minuter. Vissa artister av idag hade varit halvvägs genom sitt set nu. Så blir det inte idag. Garanterat.
Redan från början märks det att Bruce är på kanonhumör. Han far omkring över scenen och rör sig hela tiden långt ut åt kanterna samtidigt som han har en favoritplats längst ner i mitten, typ en decimeter från kravallstaketet, där han hela tiden hälsar på fansen, låter dom sjunga i micken och spela på hans gitarr (!) med en Animal-docka (den galna trummisen i Mupparna) (!!).
Det humöret gör också att My City Of Ruins blir en hel kvart lång, komplett med bandpresentation och patenterat långt mellansnack i introt. ”Are you missing anyone tonight” mässar Bruce gång på gång och får hela Ullevi på fötter – tala om gospel! Men så har han god hjälp av E Street Choir och E Street Horns också, som gör att det svänger något makalöst.
Sin vana trogen plockar han upp skyltar från publiken med önskelåtar och där dök Frankie upp, räknar man efter hur många gånger den hörts live tidigare kommer du få några fingrar över. Sedan kommer ett unisont vrål när publiken hör munspelet i introt till The River.
Gung på innerplan till Because The Night och nu står hela sittplats upp. Kan behövas i den tilltagande kylan. Men fortsätter han så här så kommer ingen frysa på bra länge. Nils Lofgren går bärsärk i ett långt solo, snurrar runt till stort jubel från publiken, Max Weinberg sitter bara och skrattar.
När han sedan skruvar upp tempot med Lonesome Day, Hungry Heart och Shackled & Drawn hänger givetvis Ullevi med och när en liten grabb plockas upp och får sjunga med i Waitin’ On A Sunny Day vet jublet inga gränser.
Men allt har ett slut och vid 23.19 radar bandet upp sig på scen – som för att tacka för sig? Yeah right, de bryr sig inte ens om att gå av från scen innan de återvänder för Thunder Road.
Sedan magi. Ren magi i dess mest utmejslade form. Born In The USA. Total, fullständig lycka på Ullevi och Max Weinberg går komplett bananas i trumsolot mot slutet. Till och med pressläktaren stampar takten och gungar med.
Nu radas det upp hits av det större slaget. Born To Run ackompanjeras av ett Ullevi för full hals när hela arenan tänds upp och nu är det bara vi med datorer framför oss som tvingas sitta ner… Schysst jobb han har, den där Bruce.
Efter Dancing In The Dark klockar showen över på tre timmar och The Boss kollapsar. Han är gammal. Han är trött. Han lägger sig ner och viftar vilt om att nu är det bra, han orkar inte mer, sluta nu… Little Steven to the rescue! Efter lite övertalning innefattandes en blöt tvättsvamp är Bruce på benen igen och brottar igång Tenth Avenue Freeze-Out.
Låten, som handlar om när E Street Band bildades, blir en vacker hyllning till deras bortgångne saxofonist Clarence Clemons. I tredje versen slutar bandet spela efter strofen ”and the Big Man joined the band” och ett bildspel visas på skärmarna under tre-fyra minuter. Den långa applåden från publiken får mig både att frysa och att blinka bort tårar ur ögonvrån.
Men de går inte av scen. Först vill de spela en speciell sång som tillägnas Big Man, som hade en speciell plats i sitt hjärta för Sverige. Låten är givetvis Jungleland och ett och annat öga är nog fuktigt på Ullevi – Big Mans brorson Jake Clemons tar över det klassiska solot. Fullständigt magiskt!
Den låten och det solot var Little Big Mans eldprov. De har inte spelat låten sedan Clarence dog för ett år sedan, men Sverige tyckte de var rätta platsen. Det tackar vi innerligt för.
”The Stadium Breaker” avslutar som vanligt (det var just Twist And Shout som satte Ullevi i självsvängning 1985 så till den milda grad att fundamenten skadades och arenan fick byggas om) och efter att en tårögd Bruce kramat om en märkbart tagen Jake Clemons är det full fart ända in i kaklet, komplett med La Bamba invävd mot slutet.
00.25 är det slut och Bruce Springsteen och The E Street Band har hållit på i tre timmar och trettiosex minuter! 3½ timme! Fullständigt makalöst och jag har slut på adjektiv…
Jag såg väl fel på klockan antar jag och jag är inte förvånad.
Justja, Little Steven på Twitter en timme innan showstart på lördagen: “There’s something about the thought of fans waiting out in the rain all day that makes us crazy. I feel one for the ages coming on.”
Jotack.
Setlist:
Who’ll Stop the Rain?
The Ties That Bind
Out in the Street
Downbound Train
I’m Goin’ Down
My Lucky Day
Lost in the Flood
We Take Care of Our Own
Wrecking Ball
Death to My Hometown
My City of Ruins
It’s Hard to Be a Saint in the City
Frankie
The River
Because the Night
Lonesome Day
Hungry Heart
Shackled and Drawn
Waitin’ on a Sunny Day
Where the Bands Are
Backstreets
Badlands
Land of Hope and Dreams
Extranummer:
Thunder Road
Born in the U.S.A.
Born to Run
Ramrod
Dancing in the Dark
Tenth Avenue Freeze-Out
Jungleland
Twist and Shout