Sheeran är helt själv på scenen med sin gitarr och en loopmaskin inför ett fullsatt Globen. Han lyckas skapa ett sound där det bandet som inte finns inte heller behövs, speciellt med en backupkör som denna publik är. Med trummande mot gitarren och flera olika melodier ovan varandra så blir det en bra och fyllig ljudbild, som lyckas med konsten att höras över tjejernas jubel. En kan tro att det är ett pojkband a la The Foo eller One Direction som är på plats. Men det är en 23-årig charmig kille som vi ser, med en talang och utstrålning som heter duga.
Rösten är det heller inget fel på, han bemästrar både de låga tonerna och de höga. I bakgrunden har han flera skärmar i olika storlekar som rör på sig och visar till låtarna passande motiv. Det bidrar till det positiva helhetsintrycket och lyfter verkligen låtarna till max. Bäst är I see fire, låten från den andra Hobbit-filmen, stämningen han skapar är magnifik, han bygger upp grundmelodierna till en mäktig låt och skärmarna i bakgrunden visar draken från filmen. Min andra favoritlåt är Thinking out loud, men han spelar den i lite för snabbt tempo så den kommer inte fram som jag önskat. Många av låtarna liknar varandra för mig, så de flyter in i varandra tyvärr. Det är dock inte något de andra verkar tycka, eftersom de hjälper till med texterna.
Sista låten You need me, I don’t need you är utdragen med manga toppar. Han utnyttjar loopmaskinen till att skapa beats genom att stänga av och sätta igång hans egen röst i takt till musiken. Ett starkt avslut på en väldigt bra konsert, och jag är övertygad om att Ed Sheeran bara kommer fortsätta växa som artist.