Jag har aldrig hört låten tidigare och det känns trist och avslaget. Husbandet med sina tre sångerskor kämpar på för att få igång publiken men det funkar inte riktigt. Jag vet att jag har flera vänner som lätt skulle kunna offra en arm för biljetter till en Bruce-spelning och jag hoppas innerligt att det är bättre drag på en sådan än vad det är här.

Första gästartisten på scen är Therese Johansson, sångerska i bandet Lowood. En ny bekantskap för mig; jag gillar hennes röst skarpt – kanske är Lowood ett band man borde kolla upp? Stämningen är fortfarande ganska avslagen och tyvärr ger hennes version av Brilliant Disguise mig ingenting.

Ut på scenen kliver sedan Kleerup med en akustisk gitarr och slår sig ner på en stol och spelar I’m on Fire. Kleerup är en artist jag inte gillar, inte under några omständigheter. Så det är väldigt motvilligt jag måste erkänna att Kleerup sköter sig riktigt bra.

Näst på tur står Annika Norlin. Hon kommer ut på scenen med en ukulele! Det känns väldigt udda och jag är lite fundersam på vad hon ska hitta på. Det blir en avskalad version av Glory Days – äntligen en låt jag känner igen! Annika påpekar att vi alla ska lyssna på texten och att det är just texten som gjort att hon valt den här låten, ett låtval som drar ner väldigt mycket applåder. Det känns som att publiken så smått börjar vakna till liv efter en något seg start.

Dags för Simon Ohlsson från Silverbullit och det känns som att Debaser verkligen vaknat till liv nu. Han bjuder på en mörk version av Dream Baby Dream. Jag vet att jag sett Silverbullit live tidigare men jag har inget minne av själva spelningen, men när Simon kliver upp på scenen så vet jag att jag har sett honom förut. Han har ett väldigt speciellt scenspråk och det känns som att han kan hitta på i princip vad som helst.

Den hemliga gästartisten ska till att äntra scenen – Jill Johnson. På Debaser? Jag vet, jag är full av fördomar men återigen – Jill Johnsson på Debaser? Hur galet känns inte det? Till och med hon själv kommenterar att ”det var 15 år sedan jag stod på en klubbscen sist”. Missförstå mig rätt; jag har stor respekt för Jill som sångerska och givetvis också som person; hon vågar gå sin egen väg och satsa på den musiken hon verkligen tycker om istället för att fastna i schlagerträsket; men i det här sammanhanget hade jag faktiskt väntat mig en annan artist. Nåväl, den övriga publiken jublar glatt – den består mest av killar och Jill är snygg så jag tror att det kanske kan bidra till jublet som möter henne redan innan hon ens hunnit börja sjunga. Det blir No Surrender och nu börjar det låta som Bruce. Ja, i alla fall enligt mig. Både Jill och bandet öser på för fullt och det är riktigt kul.

Efter Jills uppvisning vill jag ha mer av den varan och när Eagle-Eye Cherry gör entré med en akustisk gitarr och spelar The Ghost of Tom Joad så blir det lite småtråkigt. Och inte blir det bättre av att han presenteras som ”en världsartist”. Jag vet inte om jag missat nått men Save Tonight släpptes -97 och sedan dess har inte jag hört en hit från Eagle-Eye. Jag kräver faktiskt lite mer än så innan jag kallar någon för ”världsartist”. Dessutom behöver jag mer än en akustisk gitarr för att vakna till liv.

Återigen ställer sig Therese från Lowood på scenen med sin gitarr, den här gången har hon också med sig en kille som spelar tvärflöjt, inte allt för ofta man ser det. Återigen en låt jag inte känner till, Downbound Train, och jag inser att jag står och tänker på annat. Jag känner mig riktigt elak, för Therese är riktigt duktig men det griper inte riktigt tag i mig.

Kleerup presenteras, den här gången i sällskap med Stephen Simmonds. Kleerup tar plats bakom trumsetet och Stephen får igång publiken rejält med Because the Night – det blir både allsång och dans. Stephen är en skicklig sångaren och Kleerup trixar med trumstockarna och jag funderar på om jag inte tycker att han kunde hålla sig till sina trummor. Äntligen känns det riktigt kul! Det var precis så här jag trodde hela kvällen skulle vara, rejält med show och inte massa akustiskt gitarrer.

Simon Ohlsson tar över scenen med ännu en för mig okänd låt, Secret Garden; återigen bjuder han på en mörk version av låten och han spelar ut hela sitt register men det är trots det något som saknas.

Publiken verkar inte hysa samma tveksamhet inför Eagle-Eye Cherry som jag gör utan tar emot honom och hans version av Atlantic City med öppna armar. Det dansas och sjungs i publiken och stämningen är verkligen på topp! Det är betydligt mer drag i den här låten och jag småtrivs faktiskt.

När Annika Norlin kliver ut på scen och introt till Dancing in the Dark spelas har jag riktigt kul. Annika är den ända av dessa artister som jag lyssnar på även till vardags och jag gillar det mesta hon gör, även detta. Det dansas både på scenen och bland publiken. De tre körtjejerna i husbandet är välsynkroniserade och när Annika börjar med den ”Bruce-patenterade” dansen från Dancing in the Dark-videon – som till och med jag känner till – kan jag inte låta bli att skratta. Och precis som Bruce lockar Annika upp en danspartner på scenen, i det här fallet Kleerup som visar upp bristfälliga danskunskaper men oj så roligt det är att se!

Avslutningen överlämnas till Jill Johnson. Låtvalet – Born to Run – känns klockrent! Publiken är överlycklig! Jag funderar lite på vad som drar mest jubel – är det låtvalet eller är det Jill själv? Oavsett vilket så stormtrivs publiken och jublet bara stiger när alla de övriga artisterna kommer upp på scenen. Kleerup får avsluta det hela genom att klättra upp på trumsetet och hoppa ner. Väldigt rock n´ roll eller vad tycker ni?

Jag hade en riktigt trevlig kväll på Debaser men trots det så gillar jag fortfarande inte Bruce…

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Popcirkus, Debaser Medis, Stockholm, 2009-02-04
Molotov Jive, Debaser Slussen, Stockholm 2009-01-29

Pin It on Pinterest

Share This