Min oro är dessutom befogad, för många är de band som försökt ruska liv i sina avsomnade karriärer och floppat katastrofalt, medan andra har en eller två succéplattor långt bak i tiden och där publiken kommer för att höra deras gamla låtar istället för de nyutgivna.
Om man vill vara lite elak kan man applicera bägge dessa scenarior på mina gamla hjältar från Upplands-Väsby, men när jag väl infinner mig på Hovet märks det rätt snart att Europe gjort sina timmar på scen. Bara någon minut över nio mullrar högtalarna igång och när Last Look At Eden drar igång märker jag att Joey har samma vita mickstativ som när de var på Jacobs Stege 1988. Första nostalgikicken för aftonen!
De nyare låtarna, som exempelvis Love Is Not The Enemy, Gonna Get Ready och No Stone Unturned, har ett modernt driv men har givetvis inte hittat hem lika bra än, men det låter bra! När jag känner igen Superstitious från Out Of This World spetsar jag öronen lite extra, då det är den platta som jag tycker där Mic Michaelis keyboards får mest utrymme (och därmed kanske inte accepteras lika lätt av rockpuritanerna), men icke! Blytung är bara förnamnet och bjuder dessutom på en invävd No Woman, No Cry strax efter John Norums solo.
Det blir givetvis en hel del från Last Look At Eden, men de vet att servera gamla godingar också. När Joey presenterar ”en liten lugn ballad” och Scream Of Anger från 1984 brakar loss jublar jag högt och under Sign Of The Times märker jag att jag fortfarande kan texten utantill. 21 år senare.
Överlag är det mycket gammalt material för att ha en såpass ny platta i ryggen, men det är publikfriande och publiken tackar så klart och tar emot! Själv trodde jag aldrig att jag skulle få höra Seventh Sign (från den våldsamt underskattade Prisoners In Paradise) eller Let The Good Times Rock live…
Men det finns tyvärr svackor också. Mic kastar sig ut i ett keyboardsolo innan No Stone Unturned som får några bakom mig att undra om de hamnat på Arvikafestivalen. Visst, det är kul med analogsyntar, men var sak har väl sin tid? John Norum tar skadan igen genom ett jättesolo efter Seven Doors Hotel, där jag senare förstår att han vävde in Optimus från sin solokarriär – men det var långt, långt, långt.
Mot slutet ökar stämningen och när så Ian Haugland hamrar igång Cherokee ser jag mig om och det är inte många som sitter ner i bänkraderna, det är sånt tryck att jag nästan får ta till klyschan om att taket lyfter på Hovet. Direkt efter vet jublet inga gränser när vi känner igen Rock The Night och precis när alla står upp och vrålar med i sista refrängen och Joey hoppar ner i fotodiket till de som står längst fram – då tvärstannar bandet och kör något slags jammande i två minuter tills Joey hittar tillbaka upp på scen… Så dödar man effektivt stämningen på en konsert.
Fast det blir lite humor när de river igång låten igen för att slutföra den och vad händer? Joey råkar trampa på John Norums kabel till gitarren och de får i den igen lagom till slutackordet, till sina egna och publikens skrattsalvor.
The Beast och The Final Countdown som extranummer och jag är, trots några svackor, mer än nöjd över kvällen med Europe!
Bäst: Att de plockat bland de gamla godingarna så klart.
Sämst: Folk som reser sig och går innan extranumrena. Tror de att de inte får höra The Final Countdown eller har de bokat tvättstugan..?
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.