Nu vore det ju att ljuga att påstå att den musiken som Henric de la Cour framför ikväll är gammal. För det är den inte alls. Allt kommer från hans soloalbum som är två till antalet och varav det senaste släpptes under 2013. Däremot så finns det fortfarande vissa element i musiken som går att härleda till det där som släpptes för 19 år sedan och det känns hemtamt. Jag trivs med mörkret och svärtan i musiken och i scenspråket. Det känns som att gåshuden ligger och väntar runt hörnet hela tiden och det är inget snack om saken; Henric de la Cour har en av mina favoritröster. Vi bjuds på låtar som Chasing Dark, Shark och Son Of A Bitch och för det mesta låter det väldigt bra. Visst finns det några felträffar på sina håll men överlag så håller det bra. Något som aldrig fallerar är ljuset. Det är nästan något drömskt över det och stundtals ser det nästan ut som att scenen står i lågor.
Södra Teatern i Stockholm är en av mina favoritlokaler men den har ett stort fel i mina ögon nämligen den sittande publiken. Ibland är det passande men det är inte alltid det känns så bra. Den här kvällen har jag lite svårt att bestämma mig för om jag tycker att den här spelningen passar in i den här lokalen. Stundtals känns det helt självklart men jag kan inte låta bli att fundera på hur det varit om publiken hade varit stående. Inte för att det är något fel på stämningen men jag inbillar mig att det hade känts mer intimt då.
En del saker förväntar jag mig inte att få se när det är Henric de la Cour som håller i taktpinnen. Han är inte direkt känd för sina mellansnack, oftast är de i princip obefintliga precis som ikväll. Han är heller inte känd för några överdrivet långa spelningar, därför känns det nästan lite förvånande att det blir flera extranummer. Först skickas Sylverster Schlegel ut på scenen innan Henric åter gör entré och framför Dracula och Sound The Alarm på egen hand innan han återigen försvinner från scenen. Applåderna vill dock inte ge med sig så han får återigen komma ut på scenen för att låta publiken höra Call It In.
När jag kliver ut i den lite kyliga vårkvällen känner jag mig upprymd. Det är kul att se Henric de la Cour! Det låter kanske lite motsägelsefullt med tanke på hur svart det faktiskt är men han är skicklig på det han gör.