Det har inte ens gått ett år sedan jättearenan norr om Stockholm invigdes med pompa och ståt och nu är det alltså dags igen för en ny arena i Stockholm. Det är tre av Sveriges främsta artister som står för underhållningen när det röda bandet är klippt och det är inte alls fy skam. Först ut var dock Zhala, en artist som jag inte vet någonting om och hennes framträdande gjorde mig inte direkt nyfiken på att ta reda på mer. Trots att hon besitter egenskaper som skulle få vilken nattklubb som helst i gungning så känns det hela väldigt malplacerat här. Publiken vaknar aldrig till live och applåderna är synnerligen svala.
Även Robyn får kämpa för att vinna över publiken. Trots att hon är ett fullblodsproffs så är det först på hennes uppmaning som publiken vaknar till liv och klappar takten. Robyn är en artist som imponerar på mig men hennes musik har aldrig gripit tag i mig, den får mig aldrig att längta efter mer. En sak är säker, det är alltid kul att se henne live. Det känns inte som att hon någonsin går på halvfart utan det är alltid full satsning som gäller och det gillar jag. Dessutom har hon skrivit Dancing On My Own, en låt som i mångt och mycket sammanfattar hela mitt liv och som jag därför har ett ganska speciellt förhållande med. Mest jubel får också just detta nummer motta.
Efter en liten paus sänker sig åter mörkret runt omkring oss, jublet stiger och så står då plötsligen Lasse Winnerbäck på scenen med sin gitarr. Ja, någon direkt överraskning är det ju så klart inte, det var ju hans tur att spela. Det applåderas och sjungs med. Jag dricker kaffe och vickar på tårna där jag sitter uppe på pressläktaren. På något sätt är det som att mina öron inte tar in det som ljuder nerifrån scenen. Winnerbäck har aldrig någonsin intresserat mig på något sätt och det blir inte någon ändring på det efter den här spelningen heller. Jag ser inte charmen i detta men som tur var så uppskattar den övriga publiken det desto mer! Jag vet att många väntat länge på nytt material från Lasse så jag gissar att många är lyckliga av att det äntligen är på gång. Jag kan som sagt var inte räkna in mig i den lyckliga skaran och det känns lite tråkigt att hans musik inte griper tag i mig.
Ni vet när det känns som att hjärtat ska svämma över av känslor och man får svårt att andas? (Känner ni inte igen känslan har ni gått miste om något!) Det är så jag känner inför Kent. Det finns ju egentligen ingen tvekan om att det är mitt favoritband och därför finns det heller inte någon tvekan om vad som blev kvällens höjdpunkt för mig. Vi bjöds på en väldigt komprimerad spelning, ingen av artisterna fick väl mer än 45 minuter på sig, bestående av tio låtar. Jag är inget fan av mastodontlånga spelningar så på något sätt kändes detta därför ganska lagom. Eller lagom? Det kändes alldeles fantastiskt! Att spelningen inte var längre spelade ingen roll då Kent återigen bevisade för mig att de är ett av Sveriges bästa liveband. Nyheten att de ska kliva in i studion i december gjorde inte saken sämre och det var ren och skär lycka jag kände när konfettibomberna smällde av i det obligatoriska avslutningsnumret Mannen i den vita hatten (16 år senare).