Att Jakob Hellman fick prestationsångest efter den monumentalt framgångsrika …och stora havet är lätt att förstå. Komma från ingenstans, slå igenom över en natt och bli unisont hyllad av recensenter, kritiker, publiken…
Under åren som gått sedan 1989 har han dykt upp som gubben i lådan och gjort enstaka spelningar här och där, alltmedan plattan fortsatt hyllas. Men nu är det något nytt på gång. Till slut.
På Gröna Lund inleder han nämligen med en låt som inte någon i publiken känner igen och det börjar omedelbart tisslas och tasslas om det faktum att han spelar något nytt. Efter Tåg kommer ännu en, Jag är en drömmare, och nu börjar det nästan bli ett faktum. Det ÄR något på gång!
Efter Vintern dör och Hon har ett sätt lämnar bandet scenen för en stund och lämnar Jakob kvar med gitarren.
– De kan inte fler låtar, konstaterar han, de är rätt snåriga att spela.
Han har nämligen lånat in Mattias Alkbergs band och de har fått ligga i hårdträning och repat inför kvällen, något som märks då det missas lite ibland, det blir en omstart här och en tveksam avslutning där. Men är man inte på turné så är man inte!
När han är ensam på scen slås jag av två saker. Dels är han pratsam som få och skämtar hela tiden med publiken (även om det är på det lite eftertänksamma norrländska sättet), så den som tror att han lade av 1990 på grund av scenskräck tror fel. Dels är han förvånansvärt skicklig med gitarren. Visst, det är ingen Tommy Emmanuel på scen, men han står högt över de flesta andra artister som nöjer sig med att veva eller plocka lite försiktigt på strängarna.
Efter avslutande Vara vänner kommer han tillbaka ut på scen. Utan bandet.
– Nu kan de inte fler låtar, så jag kör några själv. Vilka vill ni höra?
På något sätt är det symptomatiskt att han bland annat kör Tältet av Cornelis Vreeswijk. Han har glömt det mesta av texten, så vi får de första och sista verserna. Men det är också charmen med off tour-konserter, det blir inte så blankpolerat och perfekt som under en världsturné.
Det gillas.