Med sig har han en orkester från Sverige som han berömmer flera gånger. Det verkar som att han också njuter av konserten och säger många gånger att han verkligen älskar Stockholm. Jag har inte lyssnat så mycket på hans senare låtar, och även om det bara är den vackra Febuary song jag verkligen faller för, så gör hans magnifika röst att alla låtar blir bra.
Han pratar hela tiden rätt till oss och det bryter den vanliga artist/publik-barriären, där vissa mellansnack kan kännas väldigt stela. Det är en skarp kontrast mellan den Josh Groban som får oss att skratta, och den Josh Groban som levererar maffiga ballader, något han själv påpekar under ett skämt om att filmen om hans liv skulle vara en mörk komedi och heta Secret sicko.
Under ett fantastiskt solo av en violinist ställs det fram ett trumset som Groban går loss på. Han är väldigt duktig på trummor och rytmerna får ett gäng i publiken att börja dansa. Han spelar Falling slowly från filmen Once och jag slås av tanken att om jag vore artist skulle jag knappt vilja att Josh Groban gjorde covers på mina låtar. Det blir nämligen bättre när han sjunger dem. I alla fall den här låten, hans mörka baryton passar perfekt.
Många, inklusive jag, sitter nog och väntar på hans mest kända låtar och först mot slutet tar han upp sin medverkan i tv-serien Ally McBeal, där han var med i två avsnitt. Till vår förtjusning sjunger han To where you are och jag älskar det. Han sjunger den så klart otroligt bra, men jag dras också tillbaks till när jag såg avsnittet, nostalgin flödar i mig och det är absolut en höjdpunkt under konserten.
Jag har nästan konstant gåshud, kommer ofta på mig själv med att bara sitta och stirra på honom, hypnotiserad av hans sång. Precis som i scenen i Ally McBeal, när han sjunger på balen och Ally känner sig som att hon är ensam i publiken, känner jag också att han bara sjunger till mig. Han är förtrollande och har en otrolig närvaro. När han pratar om att han är singel och att hans mamma säkert skulle uppskatta en svensk sonhustru jublas det i publiken, jag kan tänka mig att många är villiga att ta den platsen. Själv sitter jag och skriver mentala kärleksbrev till honom och funderar på hur jag skulle kunna få möta honom. Även om jag inte är ett hardcore fan så fångar han mig totalt med sin charm och sina musikaliska talanger.
Den sista låten är en maffig version av Stevie Wonders I Believe (When I Fall in Love It Will Be Forever), där han gästas av en kör från Södra Latin, och sen tackar han för sig. Men vi alla vet ju att han har en låt till att spela, hans monsterhit You raise me up. Det dröjer inte länge innan han är tillbaks på scen och säger just det, att han inte kan lämna oss utan att sjunga den. Publiken håller till hundra procent med, och när låten börjar kommer mobilkamerorna upp, det ser ut lite som en stjärnhimmel på första parkett. Återigen sitter jag förtrollad, och när låten ebbar ut får han stående ovationer.