Med andra ord är det konstlade tilltalet som präglat livegruppen Kamelot tidigare i princip utplånat. Den lekfullhet och dynamik man visar upp på scen känns mer äkta än tidigare, egentligen både på gott och ont. Det episka uttrycket får stå lite tillbaka till förmån för en noggrannhet som speglar ett lustfyllt nalkande till det egna materialet. Vilket förstås är övervägande positivt även när de storslaget progressiva formuleringarna är något återhållna.
Med nya skivan, Haven, i ryggen har Kamelot en stabil plattform att utgå ifrån när man blandar och ger i setlisten. Vilket man också utnyttjar till fullo då nästan en tredjedel av kvällen dediceras nytillskottet. Både Kareviks hyllning till sin bortgångne morfar med Here’s To The Fall och finfina Liar Liar (Wasteland Monarchy) får anses vara kvällens bästa bidrag. Detta trots att annars tokduktiga Linnéa Vikström under Liar Liar (Wasteland Monarchy) helt obegripligt låtsats ta Alissa White-Gluz growlpartier.
Nåväl, det bjuds på en kväll med en och annan skavank men helhetsintrycket är ändå rejält positivt. Bandet visar att man åldras med värdighet och eran från Silverthorne och framåt får anses vara en av de bästa i gruppens digra historia.