Det här är även tredje kvällen i rad som jag ser Kent. Jag börjar alltså känna Kent anno 2010. Låtlistan har stuvats om något sedan premiären även om öppningen med Taxmannen är kvar, en låt som vuxit i mina öron under de här dagarna. Till min stora glädje har en av mina favoritlåtar plockats upp, VinterNoll2, och den får publiken att tända till ordentligt. Det känns tydligt att ”barnsjukdomarna” från premiären är bortslipade. Premiären var bra men det här är bättre!
Jag gick på gymnasiet när Kent släppte sin första platta och jag har i mångt och mycket blivit vuxen till Kents musik. Det är svårt att sätta ord på hur mycket Kent faktiskt betytt för mig. Ja, egentligen är det ju inte Kent själva som betytt så mycket som de människor jag lärt känna genom min Kentfanatism. Och utan dem vet jag inte hur mitt liv skulle se ut idag och därför har LSD, någon? fått en speciell plats i mitt hjärta. Dels är det en rackarns bra låt men framför allt är det en låt där Jocke Berg besjunger den viktigaste platsen av alla – ringen på Centralen. Men nu var det ju inte dåtid den här recensionen skulle handla utan om nutid. Ikväll känns allting snäppet vassare. Jag vet inte om det är publiken som taggar Kent eller tvärtom men både bandet och publiken är mer på tårna ikväll. Att folk slänger sig för att fånga en avspelad gitarrsträng från Sami Sirviö säger egentligen allt. Under Musik Non Stop känns det som att Annexet förvandlas till ett disco och jag saknar den jättelika discokulan Kent åkte runt med för en herrans massa år sedan. Dans blir det också under Vy från ett luftslott i den fantastiska remixversionen. Därefter tar Krossa allt vid, en låt som snyggt byggts ihop med Dom andra. Sen är det slut. Borta är pyrotekniken från premiären. Lite tråkigt kan jag tycka, lite specialeffekter har aldrig gjort någon skada.
Vänta nu. Skrev jag att det var slut? Det var det givetvis inte! Självklart blir det extranummer även ikväll och det blev exakt samma tre låtar som under de två tidigare spelningarna; På drift, Kärleken väntar och Mannen i den vita hatten (16 år senare). Kan man få efterlysa lite variation? Just extranummer ska i min värld vara lite speciella. Jag köper att alla spelningar avslutas med samma låt men övriga extranummer kan de väl leka lite med? Just avslutningen med Mannen i den vita hatten (16 år senare) är precis lika mäktig som vanligt. I de bästa stunderna ger den mig en klump i halsen, i värsta fall får den mig att gråta. Allt på grund av textraden ”Men älskling vi ska alla en gång dö”. Och det är just livets förgänglighet jag tänker på medan de röda konfettifåglarna regnar ner över oss. Att det ska till en Kentspelning för att man ska tänka på en sådan sak är ju rätt märkligt. Men det är väl så att Jocke Berg kan få mig precis vart han vill med sina texter och jag är oändligt tacksam för att det fortfarande är så efter 15 år.
Låtlista
Taxmannen
Palace & Main
VinterNoll2
Töntarna
Socker
Hjärta
Romeo återvänder ensam
LSD, någon?
Musik Non Stop
Idioter
Svarta linjer
Saker man ser
FF
Ingenting
Vy från ett luftslott
Krossa allt
Dom andra
Extranummer
På drift
Kärleken väntar
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.