Först ut på scen ikväll var Frans Haraldsen. Med sina helt galna texter så lyckades han omgående få oss att skratta så att vi glömde bort regnet. På någon vers varnar han oss för att det egentligen är en vers som är till för nattklubbar och frågar oss om vi vill höra den ändå. Naturligtvis vill vi det.
Efter halva setet och mitt i en låt så blir publiken väldigt blöta så Frasse föreslår att vi ska tränga ihop så många som möjligt under tältets tak. Medan folket flyttade på sig och sina pinaler så fortsatte han spela samma ackord tills folket blev klara.
Jag har bara sett och lyssnat på Frasse en gång tidigare då han var i Kalmar. Jag tyckte den gången att han var duktig och den här kvällen blev han ännu bättre.
Den ena sången efter den andra är tips till oss berättar han och vi skrattar.
Ja, Frasse passade verkligen som hand i handske i Mariannes trädgård! Tack för 45 härliga minuter!
Sedan blev det dags för Kim Stranne & Kollektivet att stå på scen. Det blev dock lite ommöblering i trädgården innan. Dessutom så försvann Frasse med Strannes capodaster så publiken hann få i sig lite kaffe innan det blev ordning på torpet.
Första låten blir en låt om kaffe, Svart Diamant som är från deras första platta Svart på Vitt. En låt om det dåliga samvetet över att dricka kaffe.
Nästa låt som är November 92, även den från första plattan, handlar om en tid då mörkret tog över. Hjälplöshet och en gnagande känsla som ingen kan förstå. Hur man helt plötsligt står ensam och svårigheten att gå vidare. Nästa låt som har titeln Bli gammal med mig är kanske lite lånad från John Lennons Grow old with me men inget som stör. Kim berättar för oss att han hoppas få stå bredvid sin fru även när den dagen kommer som hon står med rollatorn.
Var 20:e minut misshandlas en kvinna av en närstående man i Sverige. Var 22:a dag dör en kvinna på grund av samma orsak. Samtidigt så har kvinnor i “jämnställda Sverige” 17% lägre lön än män, trots att hon idag är lika välutbildad. Skrämmande siffror som får oss alla att tänka till en hel del. Låten 20, 22, 17 är en otroligt vacker låt samtidigt som den även ger andra rysningar än bara välbehag. Därefter följer en ny låt, Tårar av eld som är en liten fortsättning på föregående låt.
Han fortsätter berätta att hans morfar var en mycket vis man som hade en text på sitt kylskåp som löd: “Om Gud är så god varför gör det då så ont?”
Kim & Kollektivet ger ös på scen. Kim hoppar och studsar tills han snubblar på en trasmatta. Härligt och publiken verkar vara helnöjda.
Låten Hjulet skrev Kim till flickan Engla. Den händelsen har inte gått någon obemärkt förbi.
Nästa låt de ger oss är Ur dyngan. Otroligt bra låt! Jag har sett Kim Stranne & Kollektivet ett antal gånger och varje gång är låtarna lika bra, om inte bättre. Just den här lår låten tog jag nog till mig extra då Kim, på deras första releasefest sa: “Annika, eller hur? Ur dyngan vaskar vi guld.” Kims kroppsspråk är väldigt talande i den låten och hans förklaring till låten är: I en värld där man söker det perfekta och vackra genom att modifiera ytan, där påstår jag att det finaste finns under, i det som tycks vara sekundärt. Det som verkar vara avsiktligt bortglömt och dolt. (Titelmeningen är direkt inspirerad av ett svar Anna-Lena Brundin gav på frågan om vart hon får alla idéer från; “Ur dyngan vaskar jag guld”.)
Den enda låten med engelsk titel är The End som vi nu får höra. Resten av låten är på svenska.
Låten En mans 117e mardröm är härlig med sin ironiska text.
Någon gång var det en röstning på vilken som kunde bli Sveriges nya nationalsång. Ulf Lundells Öppna landskap var då väldigt omtalad. Kim har ett eget bidrag till röstningen. Låten Nationalsången. Den finns tyvärr inte utgiven så det blir dock lite svårt för folk att rösta på den. “Trallvänlig låt om vad man får och inte får tycka för att passa in i “den Svenska idyllen”.
Sedan får vi en till ny låt Tills döden skiljer oss åt. En väldigt bra låt som finns att se och höra på deras My-Spacesida.
Nu vill Kim och bandet sluta men det vill inte publiken så vi får oss Batterisången som tyvärr inte heller finns att höra någonstans. En rolig låt om medverkan till att förstöra vår miljö genom att pilla ner ett batteri i marken. Härefter följer låten Aldrig. En kärlekssång som Kim skrev till sin fru. Om hur kärleken får oss att klara allt.
På sista låten Jag litar inte på folk gör Frans Kim sällskap på scen, väldigt kul att höra. Kim ger Frans en kärleksförklaring och berättar för oss att han älskar honom så mycket att han gav sin ena syster till honom.
För den som vill höra Kim och Frans i Stockholm så spelar de med några till på Big Ben den 6 oktober.
En underbar kväll med mycket bra musik, sanslösa texter, trevlig publik i alla åldrar och alla är de på toppenhumör! Skratten var många den här kvällen. Jag hoppas att det här blir en återkommande tradition i Mariannes trädgård.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.