En spelning en söndagskväll i december kan ju sluta lite hur som helst. Ibland blir det tråkigt och avslaget, andra gånger blir det fullt ös. Det är väl helt enkelt en fråga om både band och publik är på bettet samtidigt. Den här söndagen är de definitivt det. Känslan jag får är att det är många som väntat ett bra tag på att Kodaline ska komma till Sverige för första gången.
Enligt mig påminner Kodaline en del om Embrace och Travis. Eller varför inte om svenska The Motorhomes? (Jag inser att jag kanske snarare borde dra paralleller till Mumford & Sons men eftersom det är ett band jag aldrig fastnat för så känns det helt fel.) Det är något vemodigt och samtidigt något storslaget över det hela. Jag var lite fundersam över hur det skulle fungera live, men jag har verkligen ingenting att anmärka på. Som så många gånger förr lyfter låtarna till en ny nivå när man hör dem live och egentligen borde jag upphöra att förvånas över det. Men så står jag där ännu en gång och är förvånad. Positivt förvånad!
Några som nog också är förvånade är bandet. Det måste vara svårt att förutse hur stort intresset egentligen är för sitt band när man spelar för första gången i en ny stad, ett nytt land. Mottagandet i Stockholm kan nog inte Kodaline klaga på. Det sjungs med titt som tätt, oj som det sjungs med! Första raden av One Day tar publiken över fullständigt och det är riktigt häftigt att höra. Kodaline imponerar på mig och jag blir än mer imponerad när sångaren Steve Garrigan berättar att han tappat rösten under dagen, något som inte märkts överhuvudtaget (men i skrivandets stund står det klart att spelningen i Oslo kvällen efter ställs in pga. Garrigans sjukdom). När bandet tackar för sig med orden ”it’s been awesome!” är jag benägen att hålla med!
Låtlista
After the Fall
Pray
Brand New Day
Lose Your Mind
Love Like This
Way Back When
One Day
High Hopes
Big Bad World
All Comes Down
Extranummer
Bring It On Home to Me
The Answer
All I Want