Laleh kliver ensam in på scen, vinkar glatt till oss och undrar hur vi mår. Strax kommer bandet in och helt plötsligt, nästan utan att vi märkt det, är vi långt inne i Det är vi som bestämmer i en The Police-doftande tappning.
Trots många utsvävningar mellan låtarna hinner Laleh med många spår på sin halvtimme. Invisible, Han matar kex, Live tomorrow, Storebror. Under den senare slår det mig hur mycket jag hör av Cornelis Vreeswijk i den, samma nonchalanta sång som inte helt håller sig till varken takt eller melodi och uppbyggd av en väldigt finurlig text.
Hon avslutar med Farda, Snö (från filmerna om Arn) och Bjurö Klubb och efter en halvtimme med en sprallig kvinna som personifierar spontanitet är det så dags för Lars Winnerbäck, en inte riktigt lika sprallig herre kanske.