Det börjar med ett jättegarv från mig när jag ser scenen någon minut innan det är dags. På storbildsskärmen räknar en klocka ner med minuter och sekunder och det är ju en kul gimmick. Till saken hör att jag just nu läser en biografi om W Axl Rose, Guns N’ Roses egensinnige sångare, som hade (och har fortfarande) en förmåga att skita fullständigt i tidpunkten då det är dags att gå på scen. Två timmar sent var liksom inget ovanligt. En klocka som räknade ner – det hade bara inte funkat…
Men herr Winnerbäck kliver punktligt in på scen till öronbedövande jubel och jag hinner precis få in propparna för att inte däckas av diskanten. Man skulle kunna säga att det är mycket småtjejer i publiken, åtminstone längst fram.
Första fem låtarna är akustiskt med bara Lasse och han inleder, något publikfriande kanske, med Stockholmskyss men med tanke på publikens reaktion gick det ju hem.
Jag slås direkt av att det är allsång i publiken hela tiden, här kan alla texten och alla sjunger med. Det är lätt att dra paralleller till väckelsemöten, men ändå inte. Men jag slås också av att det är inte så ofta som publiken tillåts ta över sången helt, det händer bara tre-fyra gånger under hela konserten.
Åt samma håll känner till och med jag igen och efter de inledande takterna faller täckelset bakom honom och där finns bandet som faller in i låten. Snyggt!
Lite senare introducerar han En av alla dom som ”en väldigt gammal låt.. från -97” och jag drar på smilbanden igen. Jag vet att den är från början av hans karriär, men jämfört med gårdagens band på Sonisphere där tre fjärdedelar av gängen var som absolut störst på mitten av 80-talet… Tja, man får lite perspektiv på saker och ting ibland.
Ännu en låt som jag känner igen är Om du lämnade mig nu, duetten med Miss Li från förra plattan Daugava. Där kliver den enda person jag känner igen på scen fram och tar Miss Lis sång: Anna Stadling. Anna som är den som får absolut mest jubel vid bandpresentationen lite senare, Lasse säger inte ens något utan bara slår ut med armen mot henne och publiken jublar direkt. Då har man förtjänat sina sporrar!
I samma veva faller ännu ett täckelse och det svarta skynke jag trodde var en vanlig backdrop visade sig dölja ännu en backdrop, men uppbyggd av LED-lampor och tjänande alltså som en enda stor skärm. På den skärmen fanns en manskör uppställd redo för Ingen soldat. Efter låten bockar de och går av från skärmen – stor humor i det lilla!
Vad jag dessutom gillar är omsorgen om omgivningarna. Runt scenen och en bra bit bak är träd och murar utanför området upplysta av strålkastare i olika färger, ett grepp som inte är så ovanligt idag för att skapa lite stämning – men här följer belysningens scenljusets intensitet. Det lyser starkt när det är mycket ljus på scen, dimmar ner när det bara blir bakgrundsbelysning och en spot på Winnerbäck och slocknar helt mellan låtarna. Det var nog inte många som uppfattade det, men det var grymt snyggt!
Under Hugger i sten som är sista låt i ordinarie set är det publiksång av det rejälare slaget och nu får de runt om mig ta över helt medan Lasse bara står och ler på scen.
Första extranumret är Elegi och i mitt tyckte hade en så lugn (och av Spotify att döma högeligen populär) låt varit en perfekt avslutning, men det blir en såpass upptempolåt som Jag får liksom ingen ordning som avslutar. Det var lite otippat då Winnerbäck ju inte är den som backar för lugna låtar.
Så hur var nu detta?
För en utomstående som inte kan alla texter, inte har koll på vissa låtars speciella innebörd eller ens har lyssnat på en platta från första spår till sista är Lars Winnerbäck liiite enahanda. Det är antingen upptempo som avslutande Jag får liksom ingen ordning eller Solen i ögonen (som jag för övrigt saknade) eller så är det lugna låtar som Kom änglar eller Om du lämnade mig nu med Lasses röst långt nere i katakomberna.
Oavsett detta var det angenäma dryga 90 minuter på Långholmen, mycket tack vare en minst sagt alert publik, men också tack vare ett suveränt band – de byter plats med varandra, byter instrument till höger och vänster och är rent allmänt så samspelta att det var en ren fröjd att se.
Men det tar nog ett tag innan jag kuskar land och rike runt för att beta av så många konserter som möjligt med den rödhårige Linköpingssonen. Men man ska väl aldrig säga aldrig…
Nu ska jag bara släpa med polaren på Mange Schmidt – om jag inte kan få till en återförening av Pontus & Amerikanerna…