Det är egentligen bara under avslutande Coma White som han hittar hela vägen fram till det ångestfyllda mörkret utan att det känns tillgjort. Den välavvägda tyngden och kraften som länge förknippats med Manson återfinns trist nog bara i kvällens bästa bidrag Angel With Scabbed Wings. I övrigt är ljudbilden inte bara intetsägande utan direkt feg, ljudet är absolut inte dåligt men väldigt oengagerat. Låtar som Sweet Dreams (Are Made Of This) och Personal Jesus förvandlas till varsitt intetsägande antiklimax och Mansons unika färdighet att leverera covers med värdighet är som bortblåst.
Jag är osäker på vad jag egentligen anser är sämst med kvällen, det patetiska ”kasta upp din bh till Twiggy Ramirez”-inslaget eller slakten av ungdomsminnen där Beautiful People faktiskt betydde något. Men vi kan i alla fall konstatera att 2015 gör sig Marilyn Manson klart bäst på skiva.