Under konserten guidas man av den charmige och vältajmade Måns Zelmerlöw, som konferencier är han helt enkelt lysande. Man slås av hans smakfulla humor och han skapar en genuin kontakt med publiken. Hans egna bidrag till musikupplevelsen, föga oväntade Cara Mia, är också kvällens mest publikfriande, det är inte många som sitter ner och det dansas runt om i Globen. Han gör också kvällens bästa duett, Need You Now, tillsammans med Sarah Dawn Finer som besitter en av Sveriges absolut bästa röster. Hon gör också en riktigt bra version av melodifestivallåten Moving on, solo tillsammans med endast Il Novecento.
Under kvällen underhåller också den duktige poprockmusikern John Miles, som har varit med på Night Of The Proms sen starten 1985. Hans fenomenala röst passar otroligt bra in med den klassiska orkestern, speciellt när han framför den lite rockigare Music. Publiken får också en ordentlig dos av riktig pop av första aktens huvudnummer, Anastacia. Hennes väldigt speciella röst fyller Globen till bredden och publiken har svårt att sitta still när hon framför låtar som Left Outside Alone, I´m Outta Love och Foo Fighters-covern Best Of You.
Kvällens absoluta höjdpunkt är dock under andra akten när DJ Replay kommer upp på scen och utmanar Il Novecento på en battle. Samspelet mellan Robert Groslot och DJ Replay är fantastiskt, det inte bara låter coolt utan det är också väldigt snyggt framställt. Det var häftigt att se när klassisk musik möter modern dansmusik, framförallt mot slutet då DJ Replay lägger beats till Il Novecentos klassiska stycken.
När det sen är dags för kvällens riktiga huvudakt, Art Garfunkel från duon Simon & Garfunkel, är hela publiken på helspänn, för man vet att det är en av världens bästa singer/songwriterakter med en hel repertoar av superhits. Tyvärr så blir det lite av ett antiklimax, hans röst håller inte, det blir konstiga byten av tonart och tonerna sitter inte alls där dom ska. Troligtvis är det så att han har gjort comeback lite för tidigt efter en stämbandsförlamning, han började uppträda igen så sent som i augusti. Han säger också i ett mellansnack att han lider av scenskräck vilket förmodligen också bidrar till att det inte låter som det borde. Men trots att tonerna inte vill sitta så har han ändå en närvaro, personlighet och en helt otrolig setlist som gör att framträdandet ändå blir bra. Framför man några av världens bästa låtar som t.ex. Bright Eyes, Scarborough Fair och Sounds Of Silence, kan det inte bli annat än bra. När han sedan får hjälp av Anastacia, Sarah Dawn Finer, John Miles och Tony Henry att framföra Bridge Over Troubled Water blir resultatet så fantastiskt att det ändå kan sammanfattas som ett riktigt bra framträdande.
För att försöka sammanfatta kvällen kan man säga att konceptet är riktigt lyckat, orkestern är fantastiskt bra och smälter in otroligt bra med övriga artister, även när de är själva på scen blir det väldigt underhållande. De artister som närvarar håller generellt galet hög nivå och Måns Zelmerlöv som konferencier är en riktig fullträff, visst blir man besviken när Art Garfunkel har sådana uppenbara problem, men det känns mest som en petitess i sammanhanget.