En asylsökande kan få bidrag, sjukvård och det mesta som det svenska samhället ställer upp med, men en papperslös behöver av naturen undvika all kontakt med myndigheterna så mycket det bara går. Tillvaron för en papperslös kan alltså raseras totalt om denne till exempel behöver söka sjukvård, då den lagliga rätten till subventionerad sjukvård är starkt begränsad för dom. Exempel finns på landsting som av humanitära skäl tar emot och behandlar papperslösa – men det är långtifrån alla.
Detta vill Rätt till vård-initiativet ändra på och därför befann vi oss på Debaser Medis i torsdags.
Först ut efter vår ankomst var Anna Järvinen. Jag är egentligen helt fel person att uttala mig då jag mig veterligen inte hört en ton av henne tidigare, men bilder finns i albumet! 🙂
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Next up, Juvelen. Jag tyckte först det var en lite märklig typ som sjöng och spelade gitarr till förinspelad bakgrundsmusik, men det visade sig sedan att han trots allt har ett band i ryggen vanligtvis. Ganska medryckande pop, lite väl teatraliskt ibland, men överlag en ganska trevlig bekantskap. Prince goes Thåström ungefär. Dock var nog regnrocken ett felval, men den rök efter två låtar…
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. 
The Sweptaways var nästa akt och vi hade inte en aning om vad som väntade oss, men vi vart ganska förvånade då ett tjugotal tjejer tar plats på scen, samtliga i svartvitt, mycket inspiration från 20-talet och verkar alltså vara en kör. Döm om vår förvåning då de river av ett gäng moderna låtar i minst sagt oväntade versioner! Kristy MacColls They Don’t Know väcker en del uppmärksamhet, kanske mest på grund av att Moneybrother gjort den på svenska, men när R Kellys I’m The World’s Greatest framförs märker större delen av publiken att det inte verkar vara det vanliga körframträdandet.
När de så drar igång en väldigt ryckig låt är det både en och annan i publiken som skärper uppmärksamheten och det jublas friskt i lokalen när de känner igen Leila K’s Electric.
Riktigt annorlunda och riktigt bra!
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Sist ut för undertecknads del var Robyn, vilket jag tyckte var lite underligt. Weeping Willows låg sist i programmet och det vanliga upplägget brukar ju vara att avsluta med något upptempo, åt partyhållet till. Att Robyn kvalificerar sig för det facket är givet, men kanske inte riktigt Weeping.
Svaret kom när Robyn äntrade scenen tillsammans med en pianist och framförde sina låtar i väldigt avskalade, softa versioner. Framförallt i Be Mine får texten en mycket mer framträdande plats och det var nog fler än jag som reagerade på att texten gjorde sig mycket bättre i den versionen än i originalets mer tempofyllda upplägg.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Weeping Willows var säkert bra, men för en stackars frilansare som börjar jobba sju på morgnarna var det bara att bege sig mot tunnelbanan efter Robyn.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.