Jag känner mig lite osäker på vad den här kvällen syftar till. Är det blivande festivalbesökare som man hoppas nå? Eller är det lite av en ”firmafest” för de som jobbar med Peace & Love festivalen? En sak står klar – jag har aldrig sett så lite folk i den här lokalen. Jag har heller inte sett någon reklam inför den här kvällen och det krävs nog för att locka folk en kväll som denna, samtidigt borta i Ryssland avgörs nämligen Eurovision Song Contest. Jag misstänker att många bänkat sig framför sina tv-apparater runtom i Stockholm den här kvällen. Inte har de hittat till Debaser Medis i alla fall.
När ridån går upp så står Lasse Lindh i strålkastarskenet, ensam med sin akustiska gitarr. Han förklarar att han blev inkallad kvällen innan och att hans band är och spelar på annat håll och att han därför ska passa på att spela några låtar som de tycker är jobbiga. Han börjar med en cover på the Cures låt Boys Don’t Cry. Det blir en ganska lågmäld version som passar mig som handen i handsken. Lasse är heller inte sen att konstatera att de flesta nog är hemma och tittar på just Eurovision Song Contest. Han menar att eftersom han faktiskt kommit sist i en av de svenska deltävlingarna så är det kanske passande att han är här den här kvällen. Jag klarar mig aldrig ensam följs av Du skär, Lasse gör sitt bästa för att fånga publiken men de flesta står och pratar i baren och klarar inte ens av att applådera. Jag tycker det känns tråkigt och väldigt nonchalant av publiken som faktiskt är på plats. Vi som faktiskt lyssnar får sedan oss ännu en cover till livs, det blir Christina Aguileras gamla dänga Genie In A Bottle. Jag skrämmer mig själv genom att känna igen låten redan efter första textraden, det känns inte riktigt bra. Under Kom kampsång verkar det som att Lasse håller på att brista ut i skratt, han hoppar och skuttar och verkar tycka att det trots allt är ganska kul på scenen den här kvällen. Sista låten blir Lasses bidrag till Melodifestivalen från 2008; Du behöver aldrig mer vara rädd. Innan han kliver av scenen förutspår han att ”Det kommer säkert gå åt helvete för operabruden”. Tänk så rätt han hade!
Näst ut är värmlänningarna i Molotov Jive. Spelningen inleds med att Ack Värmeland, du sköna ljuder ur högtalarna innan killarna fullkomligt exploderar i första låten Song For The Fallen Apart. Jag har inte lyssnat så mycket på Molotov Jive tidigare, inte mer än det jag hört på radion, men jag gillar det jag hör och ser på scenen. Det här är ett riktigt tight och bra liveband. De har så här långt hunnit släppa två skivor varav den senaste släpptes tidigare under 2009. Down On You Like Rain följs av This Is Not HappeniGng To Us och singeln Monday Tuesday. Det som slår mig är hur jämt deras material är, det finns inga dippar utan allt håller samma höga nivå. Vanligtvis brukar ju singlarna sticka ut men inte i det här fallet, inte ens för mig som bara hört singlarna tidigare. Det känns riktigt kul och jag hoppas att fler får upp ögonen för Molotov Jive. De har också bättre lycka hos publiken än Lasse Lindh, nu vågar sig faktiskt publiken komma lite närmare scenen och det känns inte längre lika avslaget. Vi får också höra senaste singeln Paint The City Black innan killarna tackar för sig med Hold Me Tight (Like A Gun).
Jag känner mig nöjd med kvällen men tycker synd om artisterna som fick det otacksamma nöjet att underhålla en så liten och ointresserad publik. Jag hoppas få chansen att se både Lasse Lindh och Molotove Jive fler gånger, men då vill jag att det ska vara med en publik som uppskattar deras musik!
Bilder från konserten med Lasse Lindh finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Bilder från konserten med Molotov Jive finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. 