Men jag ska väl ändå börja där det började, innan Peter Bjorn and John äntrade scenen bjöds vi nämligen på två förband. Att vara förband måste ju vara en av de mest otacksamma uppgifterna som finns; oftast längtar ju alla efter huvudakten. Men ibland kan förband överraska – precis som ikväll. Först ut är Årstatjejerna, en duo bestående av Mary Sondlo, 8 år, och hennes styvmor Maria Eriksson, känd bl.a. från The Concrets. De spelar tre låtar för oss, två egenkomponerade som Mary skrivit texterna till och en cover på Abbas ”Honey, Honey”, och att se dem på scenen gör mig så vansinnigt glad! Mary verkar inte vara nervös överhuvudtaget utan utstrålar bara glädje, trots att detta bara är deras tredje spelning någonsin. Jag önskar Mary all lycka till i fortsättningen och hoppas få se mer av den här tjejen under de kommande åren!

Förband nummer två gör mig inte riktigt lika glad. Paddington Distortion Combo är ett soloprojekt som Calle Olsson har, han är bl.a. känd från The Bear Quartet, Fireside och Paper. Musiken beskrivs väl bäst som elektronika och det hade kunnat vara bra om det inte var för att Calle sjunger falskt… Jag ser två lösningar på problemet – antingen bilda en duo med en sångare eller så helt skippa sången. För nu är det bara plågsamt. Tyvärr.

Så står jag där i publiken, bredvid den frågvisa amerikanen och väntar på att Peter Bjorn and John ska sparka igång sin spelning – detta är deras premiär på en turné som kommer att ta dem genom Europa och över Atlanten till USA. I år firar bandet 10 årsjubileum och de släpper sin femte skiva, ”Living Thing”, i slutet av mars. För mig är Peter Bjorn and John ett ganska anonymt band och jag vet inte alls vad jag har att vänta mig så jag blir glatt överraskad redan under första låten ”Past” som jag verkligen gillar. Publiken håller sig något avvaktande från början, till stor del beror det säkert på att bandet spelar nästan uteslutande nytt material, men efter ett par låtar har både publiken och bandet kommit igång ordentligt. Peter Bjorn and John känns som ett band som smyger in överraskningar överallt, till låt nummer två byter de t.ex. instrument och när det är dags för den senaste singeln ”Nothing To Worry About” får de sällskap på scenen av tre tonårstjejer från Västerås.

Under de sista låtarna förvandlas sångaren Peter Morén till ett energiknippe som flänger omkring på scenen med sin gitarr och landar tillslut på scengolvet för en rejäl urladdning innan bandet går av scenen. Det dröjer dock inte länge innan de kommer upp på scenen igen för några extranummer och först ut bland dem är ”Stay This Way”. Det går sådär… Peter spelar bas i fel tonart och avbryter skrattandes låten och ber att få börja om. Han säger att de skämtat om att just detta ska hända och att det inte alls känns så roligt nu när det händer men Peter ursäktar sig med orden ”Jag är ju ingen basist!”.

Sen kommer den, megahiten från 2006, ”Young Folks”. I originalutförandet är det Victoria Bergsman som står för duettsällskapet men den här kvällen har de med sig Markus Krunegård på sång och Lars Skoglund på bongotrummor (båda återfinns som medlemmar i Laakso). Och det blir så bra och det blir så roligt! Det känns som att Peter Bjorn and John har längtat efter att få ställa sig på scenen igen och att de aldrig vill sluta spela och för min del får de gärna fortsätta hela natten!

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Popcirkus, Debaser Medis, Stockholm, 2009-02-25
Frans Haraldsen & Peter Barlach, Engelen, Stockholm 2009-02-01

Pin It on Pinterest

Share This