Det första som möter mig när jag kommer in är en stressad ljustekniker som springer omkring med en stor strålkastare. Det är 15 minuter innan direktsändningen ska dra igång och det är febril aktivitet bland tv-människorna. Själv glider jag upp till baren, beställer in en öl och ställer mig att titta på galenskapen. Det kryllar av kameror med tillhörande kameramän – dessa är dessutom åtföljda av en assistent som håller i deras sladdar. Det dröjer inte länge innan jag får en knuff på axeln av en kamera och får hoppa ur vägen där de rusar fram. I ett hörn står Kristian Luuk och går igenom det jag misstänker är kvällens manus. Det drar ihop sig till sändning.

Kvällen inleds av Mando Diao som gör en akustisk version av låten ”High Heels”. Det hela sker ute på trappan utanför Debaser Medis och innan sändningen drog igång lockades ett sorts gäng Mando Diao-fans ut i kylan för att agera just fans. Det var alldeles för kallt för mig så jag valde att stanna inne och kunde följa det hela via tv-skärmar inomhus. Sen snurrade det bara på – Jenny Wilson var näst ut bland artisterna. Jenny har ett förflutet i bandet First Floor Powers och debuterade som soloartist 2005; snart släpps hennes andra album ”Hardships”. Det första smakprovet från nya skivan är singeln ”The Wooden Chair” och den bjuder hon givetvis på den här kvällen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om Jenny. På sätt och vis tilltalar hennes vardagsskildringar mig men det är något som gör att jag inte riktigt kan ta det till mig.

De olika liveframträdandena varvas med intervjuer med artisterna, färdiginspelade inslag och nån form av korsord. Det blir ibland lite svårt att få grepp om det hela när man själv är på plats; vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det faktiskt är ett tv-program först och främst; men jag hade trots det uppskattat om det fanns lite bättre information om vad som skulle hända till oss som var på plats. Jag tycker det är väldigt bra gjort av SVT att våga sig på en sådan här satsning på livemusik och det känns som att det finns mycket potential i det här programmet och jag hoppas på att det får finnas kvar ett bra tag.

Efter Jenny Wilson var det dags för Name The Pet som är ett alias för Hanna Brandén, en sångerska som tydligen har ett förflutet inom jazzen. Och detta kunde jag faktiskt varit utan för det var riktigt, riktigt dåligt. Musiken kan kanske kallas för elektronisk danspop och det är verkligen inte min grej. Det enda jag gillar med Name The Pet är faktiskt namnet som jag tycker är grymt bra!

Avslutningen står givetvis Mando Diao för, Mando Diao som nog kan kallas för Sveriges hetaste rockband just nu. Det blir riktigt bra drag i publiken och tjejerna längst fram verkar vara i sjunde himlen. Innan killarna klev upp på scenen intervjuades några tjejer som var från Tyskland respektive Österrike som åkt till Stockholm bara för att vara med om detta.

Jag önskar verkligen att jag kunde dela deras entusiasm för Mando Diao men jag gör tyvärr inte det. Jag inser ju att jag borde tycka att det är bra och visst kan jag väl tycka att de släppt någon enstaka singel som är helt okej men jag har aldrig varit lockad av att lyssna på ett helt album med dem. Jag vet inte vad det beror på, kan det vara så att man bara har plats för ett visst antal band i sitt hjärta? I så fall måste Mando Diao jobba hårt för att slå sig in hos mig. Sista låten blir ”Long Before Rock n´Roll” och då får killarna sällskap på scen av Jenny Wilson och Name The Pet. Jag smiter försiktigt ut genom dörrarna, ger mig ut i kylan och åker hem, nöjd efter en märklig kväll på mitt favoritställe.

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Frans Haraldsen & Peter Barlach, Engelen, Stockholm 2009-02-01
Popcirkus, Debaser Medis, Stockholm, 2009-02-04

Pin It on Pinterest

Share This