Frida Hyvönen inleder stillsamt med Science från Silence Is Wild. Jag kan inte undgå att lägga märke till den något annorlunda sättningen med piano, bas och trummor, men å andra sidan skulle det kännas fel med mer instrument till hennes ljusa, spröda röst.

Jag har inte lyssnat så mycket på henne tidigare, så Pony känner jag inte alls igen, men Dirty Dancing gör sig påmind i skallen – riktigt bra!

Dock är det andra än jag som lyssnat och dessutom tillräckligt mycket för att tilldela henne DNs Kulturpris på 50 000 kronor! Vad pengarna ska gå till har hon inte riktigt bestämt sig för än, men ett besök på ett hälsohem ligger tydligen bra till.

Those Dancing Days är ett helt oskrivet kort, men det visar sig att de fem tjejerna framför en minst sagt energisk pop på Barscenen.
Home Sweet Home, Those Dancing Days och Hitten får vi oss till livs och med tanke på deras turnérande är det nog inte det sista vi ser av dom!

Så är det då dags för Sahara Hotnights (börjar vi ana ett tema för kvällen?) att inta stora scenen och de öppnar med In Private, singeln från nya albumet Sparks – ett album som helt och hållet består av covers. Vi får som sagt en mer gitarrbaserad version av Dusty Springfields jättehit, tillsammans med Japanese Boy (se där en personlig favorit från det tidiga 80-talet), en långsam och suggestiv Mess Around med David Sandström och till sist en intensiv If You Can’t Give Me Love tillsammans med Frida Hyvönen. Men både jag och Kristian Luuk saknar Lionel Richies Hello, en låt som tjejerna skrattandes erkänner att de spelade under deras första framträdande 1992…

Vi får också reda på att att de har en inbyggd terapigrupp i gruppen där alla har sina specialiteter att ta hand om, att alla behöver göra dumma misstag i karriären (inga tips till Those Dancing Days med andra ord) och att på deras fiktiva festival Brukets Dag headlinar Aerosmith medan Elton John dessvärre ställt in.
Fast varje gång jag ser Sahara Hotnights funderar jag på varför de bryr sig om att micka upp Josephine Forsmans trummor egentligen. Finns det någon som slår hårdare än vad hon gör? Att trumskinnen överlever är en gåta, i ett i övrigt coolt, fullständigt genomskinligt trumset.

Kvällens citat levereras av Malla, 102, apropå det här med hiphop: ”Det är ju bara dunk dunk dunk hela tiden”

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Dia Psalma med Sparzanza, Nalen, Stockholm, 2009-02-28
Peter Bjorn and John, Strand, Stockholm, 2009-02-25

Pin It on Pinterest

Share This