Jag personligen gillar det, det enda jag egentligen saknar på scen är Daniel Mÿhrs keyboard, musiken blir inte lika levande när synthslingorna är inspelade. Det jag trodde skulle märkas mest var avsaknaden av Daniel Mullbacks fantastiska trumspel, men nye trummisen Robban Bäck gör ett lysande jobb och sätter sin egen prägel på musiken. Även de andra nya medlemmarna, Chris Rörland och Thobbe Englund båda på gitarr, är riktigt bra musiker och lyckas skapa ett nytt Sabaton som låter som innan men med en ny prägel.
Sabaton har enligt mitt tycke länge varit ett av Sveriges absolut bästa liveband och det finns ingen anledning att tänka om efter spelningen på Fryshuset. Joakim Brodén är kanske den frontman i Sverige som är bäst på att involvera publiken och skapa en stämning som få andra band klarar av. Bandet inleder med en av mina favoritlåtar, Ghost Division, och redan då blir publiken helt galen, jag kan inte låta bli att undra om de kommer orka igenom hela konserten. Den följs upp av den fantastiska Gott Mitt Uns från nya skivan Carolus Rex, den här gången den svenska versionen. Gott mitt uns är också, tillsammans med En Livstid I Krig, de låtar som jag anser är bättre på svenska än engelska.
Konserten håller rakt igenom väldigt hög nivå, de får verkligen med publiken och samspelet i bandet är bra, speciellt mellan sångaren Joakim Brodén och basisten Pär Sundström. Jag sitter ofta och tänker att bättre än så här blir det inte, men då överraskas jag när bandet, tillsammans med publiken, höjer nivån ytterligare. När Sabaton ändrar om i setlisten för att i princip hela publiken spontant börjar sjunga på Swedish Pagans, så är energin både på scen och i publiken helt makalös. Även ”hitsingeln” Cliffs of Gallipoli är så ruskigt bra att man nästan tappar andan, men konsertens absoluta höjdpunkt är när man drar igång genombrottslåten Primo Victoria. Dels framförs den på ett otroligt sätt, med mycket kraft och energi men sättet man lyckas få igång publiken på är helt fenomenalt, jag vet inte om jag någonsin sett en hel publik så involverad i konserten.
För att försöka sammanfatta kvällen så var det en fantastisk konsert, det märks att stora delar av bandet är nya, dock inte på något negativt sätt. Kvällen bjuder också på en del lite ovanliga inslag, som när en representant från Warner kommer upp och ger bandet deras första svenska guldskiva eller när Brodén sätter sig vid en keyboard och lirar snuttar av gamla klassiker som sedan mynnar ut i balladliknande The Hammer Has Fallen. Det är helt enkelt en klockren spelning från början till slut.