Så kommer Sofia in på scenen och applåderna ekar. Första låten är en Allan Edvallåt som jag är osäker på namnet på. Kan det vara Kärlekvisa? Sofia strålar barfota i sin vackra vinröda, långa klänning. De andra musikerna strålar för den delen också. Speciellt Olle Linder som har vita byxor, vit väst och kvällen till ära en vit hatt på sig.
Nästa visa är Sofias egen och handlar om en tunnelbana, Skärmabrink, och vad som där händer om nätterna.
Ljudet är bland det bästa jag hört på en konsert. Stor eloge till ljudteknikern som jag tror heter Mats Andersson. Scenen är även den bra då den är låg och gör att folket längst fram slipper få nackspärr. (Förstår inte varför inte fler har det på det viset.)
Underbara Du var där ljuder ut i hallen. Därefter berättar Sofia att hon för ett litet tag sedan fick höra om hjärtat som kan frysa. Hjärtat får en smäll och för varje smäll så läggs det på lager efter lager av en yta. Det kan vara en förklaring till att det ibland kan vara svårt att förstå att längst därunder alla lager finns det faktiskt ett litet barnahjärta. Därefter kommer sången Smält mig till glöd.

Violinspelerskan Emma Reid som denna kväll spelar sista gången med Sofia och grabbarna får nu spela en låt som hon själv skrivit. Härligt fiolspel!
Därefter kommer en helt underbar tolkning av Dan Anderssons dikt Spelmannen. Olle Linder på kontrabas är sanslöst duktig och verkar vara en klippa att luta sig emot med den kunskap han verkar äga.
Sedan blir det en polska av Pelle Björnlert. Som vanligt har jag lite svårt för instrumentala låtar.
Nu återgår vi till ordningen med den härliga rösten som sjunger ”Kom låt oss vandra ut i den kärlek som aldrig tar slut”. En slags dopvisa förklarar Sofia.

Nu tar gitarristen ordet och vill göra reklam för de fina tröjorna, cd-skivor, handledsvärmare och plektrum som man kan köpa utanför innan man går hem. Han förklarar att det ligger olika plektrum i påsen som man kan köpa och att han nu ska spela på ett lila. Det vita kan man använda som nybörjare och det är lite mjukare. Sofia lägger sig i och säger att hon själv spelar på ett Winnerbäck-plektrum. Skratt i hallen! Jag vet inte hur plektrumförsäljningen gick den här kvällen.

Man märker att Sofia har ett speciellt förhållande till Dan Anderssons dikter. Hon gör dom suveränt på sitt eget vis. Nu kommer Hemlängtan.
Och helt plötsligt befinner jag mig i Mattisskogen och hör Sofia göra ett Ronja Rövardotter-vårskrik och det riktigt studsar mellan väggar, tak och golv. Och så står Olle Linder framme på scenen med en tamburin och ger oss ett helt otroligt tamburinsolo. Jag har aldrig varken sett eller hört något skickligare på det här instrumentet.
Sofia fortsätter och säger att de skulle spela en ny låt om det kändes bra med publiken och det gör det säger hon och går bort till en 50-60-årig gammal tramporgel. Hon försöker ändra micken till rätt höjd men får be om hjälp. Ljudteknikern är otroligt duktig men tydligen också väldigt stark. Medan hon håller på att få ordning på micken så frågar hon oss om vi har en bärbar tramporgel till salu. Inget svar från publiken. Hon fortsätter med att vi kanske har någon som vi känner som har en och ber oss höra av oss i så fall. Sofia är fullkomligt galen i gamla saker. “Det ser ut som en loppis hemma hos mig. Ibland känner jag mig riktigt gammal. Jag älskar 30-talsfilmer som vi kollar på i turnébussen. Nu har jag till och med börjat mangla”. Så en kväll efter manglingen så satte hon sig och skrev den här nya låten som heter Manglade lakan och tramporgeln börjar ljuda för oss.

Sofia pratar en hel del mellan låtarna och det gillar jag, om det inte drar ut på tiden alldeles för mycket förstås. Hon talar om för oss att vi ska testa att stämma gitarren i DADGAD. “Det är inte så många som gör det men det är vackert. En dag så träffade jag en tjej som även hon spelade i DADGAD och vi satt och spelade ihop ett tag. Sedan såg jag att vi även tog ackorden på samma sätt. Jag frågade henne om hon känner Jens Frithiof. Jens spelar förresten med Ulf Lundell nu. Ja, jag har varit ihop med honom säger tjejen. Va? Det har jag också”.
Låten Dadgad finns med på nya skivan och jag förmodar att den är skriven till Jens. Mycket härlig låt!
Nästa låt Stjärnor över Asahikawa är också från nya plattan och skrevs på en vacker bänk i en vacker park i Japan i höstas. “Allt är så vackert i Japan. Estetiskt riktigt”.
I mina öron är även denna visa av Sofia otroligt vacker när det gäller både text och melodi.
Efter detta skönspel så undrar Sofia om det är något speciellt vi vill höra. Olika titlar kom från olika håll i hallen. “Ok, då tar vi Till havs, Per Ols Per Erik, Omkring tiggarn från Luossa, Jag väntar vid min stockeld, Till min syster och Jag spelar för livet”. Publiken verkar nöjd med det och Sofia kliar sig i huvudet. Till havs går utmärkt men när hon kommer till Per Ols Per Erik så uppstår problem med minnet av texten. Hon frågar mannen i publiken som önskat låten eller någon annan kan texten. Publiken blir lite blyga och tror kanske att dom ska få framföra den själva. Första versen går bra men i andra versen blir allt tyst och Sofia tittar upp i taket och formar munnen som om hon då skulle få fram hur det ska vara. En kvinna i publiken reser sig och går och från Sofia kommer det ett starkt “Ska du gå nu”? Sofia tar sig för munnen men fortsätter “Du förstår att inte det här ska gå så bra eller”? Samtidigt som Sofia rodnar och vänder sig mot bandet så ekar skratten i konserthuset. Sofia jobbar frenetiskt sig till slut igenom hela texten med publikens hjälp. Oväntat och härligt pinsamt kan man tro men som inte blev ett dugg pinsamt utan helt fantastiskt i den annars nästan för proffsiga konserten.

En låt som hon sjungit sedan hon var 5 år gammal är en dikt av Dan Andersson som är tonsatt av Gunnar Thuresson och vi får oss en sanslöst bra Jag väntar vid min stockeld.
Till min syster görs av Sofia ensam på gitarr och utan mick. Vackert!
Efter den medryckande Jag spelar för livet tackar dom för sig och lämnar scenen. Naturligtvis är inte publiken nöjda med det så det blir stående applåder tills dom dyker upp på scenen igen där dom framför en låt som jag fullkomligt älskar när Thåström gör den. Balladen om briggen Blue Bird av Hull som utspelar sig 1872.
Sofia med band ger mig precis samma gåshud som Thåström. Den här låten är så otroligt bra och lika otroligt sorglig.

Vårskrik igen och nu är mina ord använda för många gånger så jag vet inte vad jag ska skriva för att förklara känslan i Helgdagskväll i timmerkojan. Denna vårkväll i den bästa konserthall jag varit i lämnar jag Växjö med en underbar varm känsla som när jag skriver det här, ett dygn senare, ännu finns kvar. Sofias vårskrik hjälpte. Våren är här.
Tack Sofia med band för en oförglömlig kväll!

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Christian Kjellvander, Kalmar teater, Kalmar, 2009-04-27
Florence Valentin, Record Store Day, Stockholm, 2009-04-18

Pin It on Pinterest

Share This