Fritiden ägnar han åt att läsa och kolla på fotboll. Den här kvällen vill han inte prata så mycket om fotbollslaget Öster, men ibland slinker det in i mellansnacket.

Han börjar med låten Din mästares röst och fortsätter att berätta om bilar och sitt intresse för dem. Bilar som rullar och som tar honom dit han ska är vackra bilar och han sjunger Fel sida av vägen. Så här mitt i sommaren passar inte nästa låt så bra in i min värld, men Hellstrand tycker annorlunda och ger oss Den första snön.
Det dröjer några låtar innan publiken är med i spelningen. Den vackert underbara sången Bilder av dig ljuder och nu gungarna kropparna i takt. Snabbt övergår den till Klockan slår sju i Sofia med ett grymt gitarrspel av gitarristen.

Staffan berättar att han är uppvuxen i Nyköping och 1975 bildade Staffan med ett gäng andra killar gruppen Dimmornas bro. Han erkänner att det var väl inte det bästa bandet så här i efterhand. I bandet fanns en gitarrist som var så där helt suverän, en sådan som man bara möter en gång i livet. Killen hade otur i livet och Staffan kunde se det i hans ögon. Han tog allt han kunde komma över. I början på 80-talet upplöstes bandet då Staffan flyttade till Stockholm för att studera vid journalisthögskolan. En dag några år senare fick han det där samtalet om att vännen gått bort. Kromad, Svart får i alla fall mig att fundera över livet.

Nästa sång skrevs i Borlänge då Staffan tog med sig sin då 5-åriga son dit, Hela vägen hem. Sedan får vi en ny sång, Styr raketen rakt upp i skyn. Låten har tre ackord men Staffan skrattar och säger: “Så lyckas jag ändå sluta på fel ackord.”
Så till berättelsen om den värsta publiken. Det var på 80-talet, Staffan var fattig och sålde det ena efter det andra han ägde. Så en dag gick han till socialen, dock inte för att be om pengar utan för att söka jobb. Han fick anställning den sommaren och jobbet innebar att han skulle åka runt till ålderdomshem för att sjunga för pensionärer. Det han spelade på den tiden var Dan Anderssons låtar eller punklåtar. Så en dag var det en tant som ville höra en sång av Birger Sjöberg. Staffan gick hem och övade in låten, kom tillbaka till just det hemmet för att ge tanten det hon ville höra. När Staffan kom in på hemmet så hördes det på långt håll hur en man skrek: “Jag vill inte, jag vill inte, jag hatar musik!” Rösten kom närmare, Staffan började bli lite nervös över hur det här skulle gå. Mannen placerades mitt framför Staffan och personalen lämnade honom där. Mannen skrek fortfarande. “Ta din fiol och dra åt helvete.”
Staffan började med att spela låten till tanten men då mannen fortfarande skrek så kom Staffan av sig. Då spred sig det största leendet upp i mannens ansikte och han skrek: “Aha, där ser man! Det är amatörernas afton ikväll.” Skratt över Larmtorget och vi får Dan Anderssons Spelmannen A´capella. En otroligt underbar version av Staffan.

Mekhong whiskey följd av Precis som du är. Nästa sång skrevs till Staffans äldsta son och är Du går aldrig ensam. Staffan har en A-sträng som är lite som laget Öster, vilket vill säga just nu inte så bra, så han får stämma om gitarren. Härpå sjunger han låten Fanfar.
Nu följer ett mellansnack om Jimi Hendrix, tidningen Bildjornalen hade frågat Jimi om hur ofta han kammade sitt hår. Svaret blev: Aldrig! Jag borstar det. Staffan tyckte att det var så häftigt. Tyvärr såg hans pappa till att han inte hade så mycket hår. Staffan fortsätter: “Det behövs inga djupare Freudianska analyser om varför jag idag ser ut som jag gör i håret.”
När Staffan efter sista låten lämnat scenen blir han omgående ropad tillbaka och precis alla i publiken är nöjda när han avslutar med Lilla Fågel blå.

En lång kö ringlar sig efter spelningen av folk som vill ha autografer och köpa nyaste plattan.
Tack Staffan Hellstrand för en bra spelning!

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

Rydell & Quick, Harrys, Borgholm, 2009-07-28
Takida, förband Innocent Rosie, Slottsruinen, Borgholm, 2009-07-25

Pin It on Pinterest

Share This