Deras härliga rock får ett gott genomslag till publiken, kontakten är stark även om mellansnacken stundtals blir en aning för långa och tempofattiga. Trion visar upp en härlig dynamik, publiken får ta del av den härligt beatlesflirtande, refrängsprungna skönheten i Ghost direkt efter att blivit överkörda med kvällens bästa Nine Candles. Det känns som bandets signum, att slänga publiken mellan tidsperioder, genrers och känslospektrum, ett signum som gör bandet speciellt.
Hela vägen genom de Sabbath-osande riffen, Georgios Vamvatsicos stundtals fantastiska basgångar och de förändliga sångpartierna har gruppen en stomme att bygga något något stort. Det finns dock fortfarande ingen jättestabil låtkatalog än, även om höjdpunkterna är starka så håller inte Right vs Wrong och Superfast Train hela vägen dit Supralunar siktar. Men bandet har i alla fall kommit en bra bit på vägen!