Invigningar är märkliga saker. Det ska vara pampigt men inte överdrivet. Det ska inte vara såsigt men samtidigt inte för mycket. Framförallt måste ALLA bli nöjda.
Omöjligt? Japp.
Det märktes rätt väl i lördags. Tanken var säkert ett tvärsnitt av Sverige både geografiskt och tidsmässigt, men det blev rätt konstigt. Framförallt hängde vi inte med!
I programmet skulle det inledas med ”Körsång” och Andreas Kleerups Hero, sedan Kalle Moraeus och Stenhammar Quartet med Gånglåt vid Midsommar och sedan något som kallades Arena Ouvertyr med Orphei Drängar.
Först ut däremot, en inledning på skärmarna med svepande landskapsbilder, en uppvärmning inför ESC13 månne? Vackert så, för all del.
Efter att Kalle Moraeus och kvartetten spelat gånglåten (måste det ha varit) radade OD upp sig – men då brakade Mustasch igång med Double Nature? Okej, de var punkt fyra i programmet..?
Det satte liksom standarden för allting, det var lite förvirrat överlag i arenan och det var först när jag kom hem och läste på nätet jag insåg att SVT minsann hade haft en kommentator? På plats sades det inte ett ord till publiken.
Jag såg i programmet att Tommy Körberg skulle avsluta med Anthem och tyckte att det vore ju en passande (och pampig gubevars!) avslutning, men han dök upp innan Roxette…
Likaså höll Stenhammar Quartet på som bäst med Andante Cantabile då Lasse Granqvist började hojta i högtalarna med referatet från när Rasmus Elm satte 4-4 mot Tyskland i Berlin. Först trodde jag någon klantade sig, men så skulle det tydligen vara.
Nä, det var lite virrigt.
Annars var det idel ädel adel bland svensk musik. Tomas Ledin sjöng på engelska (!), Roxette rev ner mest jubel och så lite dunkadunka med Loreen och Icona Pop.
Lite klyschigt att det rullade in fyra 60-talsjänkare och en hel hög motorcyklar modell glidare när Sven-Ingvars spelade, men ska det gestaltas folkparksmusik så ska det.
Oväntat nog var det de lugnare partierna som fick mig att titta upp från datorn och glömma bort att skriva. Peter Mattei, OD och Kalle Moraeus framförde en rent makalöst vacker Helgdagskväll i timmerkojan av Dan Andersson, First Aid Kit gjorde ingen besviken med sin underbara stämsång och jojk-popen från Sofia Jannok var något riktigt annorlunda – och bra!
Som tur är fanns det annat bra också. Den runda skärmen, som hämtad från U2’s scenbygge under 360-turnén, funkade bra och användes riktigt intelligent. Livebilder blandat med stillbilder, inramningar och annat. Dessutom ständigt livebilder ur olika vinklar samtidigt. Vet inte hur det såg ut hemma i stugorna, men det funkade strålande på plats.
The Hives gjorde för övrigt en Spinal Tap och vred upp volymen till elva på förstärkarna – högt var bara förnamnet!
Mot slutet vaknade publiken lite pliktskyldigt till och det var först när Roxette avslutade med The Look som det kom lite taktfast klappande i publiken och där somliga dessutom ställde sig upp. Mot en scen 30 meter från närmsta stol…
Spektaklet avslutades 21.45, såvitt jag förstår spot on time, efter lite konfettisprutande.
21.49 tog delar av publiken själva tag i det hela och drog igång första AIK-ramsan från läktarna. Kanske en protest i det lilla mot att sporten lös fullständigt med sin frånvaro under invigningen?
Enda sportinslaget var nämligen två korta referat av Lasse Granqvist, 4-4 mot Tyskland och när Ravelli räddade straffen som innebar semifinal i Fotbolls-VM 1994.
Nog för att vi är en musiksite på Musicstage, men att så totalt negligera sporten när en nationalarena invigs är inte så lite märkligt.
Och märkligt är nog det samlade intrycket så här efteråt. Men samtidigt, hur skulle du gjort..?