Innocent Rosie kommer in på scen och vi blir totalt manglade. Innanför kravallstaketet där jag står och ska plåta blir jag i princip bortblåst, och nej, jag väger inte för lite.
När jag hörde bandet första gången i sommar så blev jag positivt överraskad. Det här är egentligen inte min musiksmak men någonting med de här killarna gör att jag fastnar. De utstrålar en sådan glädje över att stå på scenen, de river, sliter och öser på som om det vore deras sista kväll på scen. Hade jag varit 20-25 år yngre hade jag nog till och med blivit kär i dem allihopa.
Oscar, Dixxi, Joel, Olof och Benjamin är riktigt duktiga musiker och i höst ger de sig ut i Europa på turné. Lycka till-sparkar till dem.
Jag stöter på Dick när jag går ut från plåtningen av Takida. En seriös kille som trots alla fördomar om tatueringar och långt hår är ödmjuk inför det han gör. Han frågar om jag fått några bra bilder och var de hittar dem. Jag svarar och säger “Vad kul att ni är just här och spelar. Det är alltid kul att spela oavsett var,” svarar Dick. Jag ser på honom att han verkligen brinner för det han gör. Härligt! Ett band som jag tror kan gå hur långt som helst.
Dessutom är de väldigt roliga att plåta eftersom de är rörliga på scen.
Efter en ganska snabb ombyggnad av scenen så står Takida där. Även här kan jag känna mig lite för gammal eftersom jag inte har stenkoll på låttitlar med mera. Den tanken går dock snabbt över som tur är.
De startar spelningen med en härligt nyanserad Losing och fortsätter med Halo tätt följd av nya singeln As you die.
Publiken är i sitt esse liksom Takida. Killarna i bandet är otroligt skickliga på att gå från mjukt till hårt, sångaren Robert har en suveränt skön röst som både kan smeka och riva.
Musikkritikerna är duktiga på att såga Takida och där jag står kan jag inte alls förstå varför. De gör sin grej och de gör den förbaskat bra.
De varvar låtar från albumen Bury the lies och Make you breathe Bra setlista som får de flesta i publiken att hänga med. Men helt ärligt så verkar det som att i alla fall den yngre massan som trängs på planen framför scenen kan varje ord ur texterna.
Nu ljuder den helt underbara Reason to cry. Smärtan i texten är så påtaglig och slutspurten i låten när instrumenten tar fart, gråter, skriker ut sin längtan tillsammans med Roberts röst blir jag nästan gråtfärdig. Att någon kan såga det här är helt ofattbart.
De fortsätter med The Dread och Alive.
Det är mycket möjligt att jag missat någon låt här i texten men det viktigaste är att den här kvällen är otroligt bra.
Efter inrop får vi låten som för alltid kommer att vara en av de vackraste, skönaste låtar som gjorts i Sverige. Curly Sue studsar mellan väggarna, publiken tar över sången, Robert står med micken ut emot publiken större delen av låten. Många blir tårögda. Ingen kan värja sig mot den här låten. Sista låten för kvällen är Feeble Pride som nästan är lika underbar som Curly Sue.
“I remember the good times, When our team was tight, the strength. Dissapointment´s groning, the final call is set, goodbye… I don´t really want it.” Nej, ingen i ruinen vill att det ska vara slut, men nu får vi vara nöjda och vi är mer än så.
En stor eloge till ljussättarna som även de bidrog till en magisk kväll.
Vi går mot bilen och sjunger “Was it worth it” hela vägen hem. Det var helt klart värt att befinna sig i ruinen den här kvällen. Tack!
Bilder från konserten med Innocent Rosie finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Bilder från konserten Takida finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. 