Jag tror inte någon i detta land kunnat undgå Joakim Thåströms utveckling. Från punkrebell när Ebba Grön slog igenom för trettio år sen, via pop/rock i Imperiet och industrislammer i Peace, Love & Pitbulls till hans solokarriär som nu landat i dagens konsert på Annexet.
Med de senaste, minst sagt utlämnande, albumen har han gått och blivit folkkär igen – något han tydligen värjer sig för. När Imperiet hamnade på Svensktoppen med Märk hur vår skugga på 80-talet var det katastrof ur den synvinkeln för den gamle punkaren. Så att han spelar det han vill och på det sätt han vill förvånar inte – men det är lite tråkigt om man inte tycker precis likadant.
Det är inte alla låtar som riktigt passar i den nya dystra kostymen, det är kul att höra en gammal pärla som Rock N Roll E Död, men det är inte samma intensiva puls som tidigare. Men det finns andra, som till exempel Aldrig nånsin komma ner som lyfter ordentligt live. För att inte tala om Alla vill till himlen som förvisso också går långsamt jämfört med originalet, men det funkar helt enkelt med vissa låtar.
Dock är det som bäst när låtarna sticker iväg en aning från det malande mörkret, när de får leva sitt eget liv. Där är ..som eld alldeles lysande och Fanfanfan bygger upp en nästan sakral stämning.
Medan herr Thåström går sina egna vägar som han alltid gjort backar han inte för blinkningar till nuet. Vågar vi hoppas på Döden i Schlager-SM, som på Cirkus i våras, nu i kväll när schlagerhysterin drar igång igen?
Bäst: Stämningen av väckelsemöte i Du Ska Va President med samtliga händer i luften.
Sämst: De hysteriskt blinkande stroboskopen i början – varför?
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.