Var man än har läst den senaste veckan har varje artikel om The Ark inletts med ”Detta är The Arks sista turné och på Gröna Lund på fredag är det sista gången de står på scen tillsammans”.  Så förväntningarna var skyhöga och publiktrycket därefter, redan halv åtta stängde Gröna Lund grindarna då 15 000 personer befann sig på området.

När så det vita täckelset föll och The Ark sparkade igång med Absolutely No Decorum syntes det en skog av uppsträckta mobiltelefoner från fans som ville spara så mycket som möjligt av kvällen.

– Vi är The Ark och vi är här för att göra slut, påpekade Ola Salo och fick kvällens enda burop emot sig.

Men The Ark var också taggade inför kvällen, det märktes inte minst när Sylvester Schlegel slog av ena trumstocken när han slog in Clamour For Glamour, och Ola förklarade förutsättningarna inför kvällen:

– Det här ska inte bli någon begravningsceremoni, det ska bli en avskedsfest!

{joomplu:35549 left}De har spelat flitigt under turnén och är så vansinnigt samspelta på scen att många måste undra varför de lägger av när de står på topp. Men är inte det ändå ganska rätt? Att vägra inse att karriären är på väg utför men envetet fortsätta trots dalande framgångar gör väl ingen lycklig? Då måste det kännas bättre att den sista konserten man ser är en fantastisk sådan, hellre än ett taffligt genomfört gig med minimal publik.

Så The Ark satsade, låtarna var längre än någonsin och Ola Salo lade ut texten mer än en gatuförsäljare på en lönehelg. Men de blickade också bakåt, under Laurel Wreath från We Are The Ark, tog de in Magnus Olsson och Martin Rosengardten, de två första trummisarna, på percussion och hade därmed samlat alla fasta medlemmar i The Ark på samma scen för första och sista gången.

Samtidigt vävde de in både Queens Who Wants To Live Forever och Alphavilles Forever Young i One Of Us Is Gonna Die Young – temat för kvällen gick inte att undgå.

– I morgon ska ni ta över, fortsätta sjunga – fast med egna ord, egna känslor, uppmanade Ola Salo publiken.

– Ni ska bilda band, skapa och använda er kreativitet! Detta är vår uppmaning till er, detta är den glödgade ryggmärgens evangelium! mässade Ola och vävde ihop det med den första versen av My Way tillsammans med Jens Andersson på piano.

Jens och Ola stod också för kvällens magi när de två fick Tell Me This Night Is Over att bli balladernas ballad tillsammans med en mäktig allsång från publiken.{joomplu:35543 right}

Echo Chamber välkomnades med stort jubel och det stompiga kompet i låten gjorde bandet om till en vaudeville-version som jag innerligt hoppas har sparats till eftervärlden.

Men allt har ett slut och när Ola Salo bedyrat sin och bandets tacksamhet från scen och den sista aah-aah-aah-kören från Calleth You, Cometh I hade klingat ut lämnade The Ark scenen.

Klockan 22.07 fredagen den 16 september 2011 gick en epok i graven. De slog igenom snabbt, levde stort och lämnade plötsligt, till stor sorg och saknad.

Så nu hoppas jag att Ola Salos uppmaningar om att bilda band efterlevs, för det finns en plats ledig för ett glamrockband som går sina egna vägar.

Vi behöver det.

Nu.

 

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.

 

Setlist
Absolutely No Decorum
Clamour For Glamour
Breaking Up With God
Father Of A Son
Superstar
Tell Me This Night Is Over
Disease
Prayer For The Weekend
Let Your Body Decide
Laurel Wreath
It Takes A Fool To Remain Sane
My Way
The Apocalypse Is Over
One Of Us Is Gonna Die Young

Extranummer
Trust Is Shareware
The Worrying Kind
Echo Chamber
Stay With Me
Calleth You, Cometh I

 

Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE

Var man än har läst den senaste veckan har varje artikel om The Ark inletts med ”Detta är The Arks sista turné och på Gröna Lund på fredag är det sista gången de står på scen tillsammans”.  Så förväntningarna var skyhöga och publiktrycket därefter, redan halv åtta stängde Gröna Lund grindarna då 15 000 personer befann sig på området.

När så det vita täckelset föll och The Ark sparkade igång med Absolutely No Decorum syntes det en skog av uppsträckta mobiltelefoner från fans som ville spara så mycket som möjligt av kvällen.

– Vi är The Ark och vi är här för att göra slut, påpekade Ola Salo och fick kvällens enda burop emot sig.

Men The Ark var också taggade inför kvällen, det märktes inte minst när Sylvester Schlegel slog av ena trumstocken när han slog in Clamour For Glamour, och Ola förklarade förutsättningarna inför kvällen:

– Det här ska inte bli någon begravningsceremoni, det ska bli en avskedsfest!

De har spelat flitigt under turnén och är så vansinnigt samspelta på scen att många måste undra varför de lägger av när de står på topp. Men är inte det ändå ganska rätt? Att vägra inse att karriären är på väg utför men envetet fortsätta trots dalande framgångar gör väl ingen lycklig? Då måste det kännas bättre att den sista konserten man ser är en fantastisk sådan, hellre än ett taffligt genomfört gig med minimal publik.

Så The Ark satsade, låtarna var längre än någonsin och Ola Salo lade ut texten mer än en gatuförsäljare på en lönehelg. Men de blickade också bakåt, under Laurel Wreath från We Are The Ark, tog de in Magnus Olsson och Martin Rosengardten, de två första trummisarna, på percussion och hade därmed samlat alla fasta medlemmar i The Ark på samma scen för första och sista gången.

Samtidigt vävde de in både Queens Who Wants To Live Forever och Alphavilles Forever Young i One Of Us Is Gonna Die Young – temat för kvällen går inte att undgå.

– I morgon ska ni ta över, fortsätta sjunga – fast med egna ord, egna känslor, uppmanade Ola Salo publiken.

– Ni ska bilda band, skapa och använda er kreativitet! Detta är vår uppmaning till er, detta är den glödgade ryggmärgens evangelium! mässade Ola och vävde ihop det med den första versen av My Way tillsammans med Jens Andersson på piano.

Jens och Ola stod också för kvällens magi när de två fick Tell Me This Night Is Over att bli balladernas ballad tillsammans med en mäktig allsång från publiken.

Echo Chamber välkomnades med stort jubel och det stompiga kompet i låten gjorde bandet om till en vaudeville-version som jag innerligt hoppas har sparats till eftervärlden.

Men allt har ett slut och när Ola Salo bedyrat sin och bandets tacksamhet från scen och den sista aah-aah-aah-kören från Calleth You, Cometh I hade klingat ut lämnade The Ark scenen.

Klockan 22.07 fredagen den 16 september 2011 gick en epok i graven. De slog igenom snabbt, levde stort och lämnade plötsligt, till stor sorg och saknad.

Så nu hoppas jag att Ola Salos uppmaningar om att bilda band efterlevs, för det finns en plats ledig för ett glamrockband som går sina egna vägar.

Vi behöver det.

Nu.

 

Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. [ikon]

 

Setlist
Absolutely No Decorum
Clamour For Glamour
Breaking Up With God
Father Of A Son
Superstar
Tell Me This Night Is Over
Disease
Prayer For The Weekend
Let Your Body Decide
Laurel Wreath
It Takes A Fool To Remain Sane
My Way
The Apocalypse Is Over
One Of Us Is Gonna Die Young

Extranummer
Trust Is Shareware
The Worrying Kind
Echo Chamber
Stay With Me
Calleth You, Cometh I

t’s better to burn out than to fade away”. Neil Youngs citat från Hey Hey, My My har använts av både Kurt Cobain och The Kurgan i filmen Highlander, men hade kunnat vara titeln på The Arks sista turné. En turné som nådde sin slutdestination på Gröna Lund i Stockholm.

Eldkvarn, Kalmarsalen, 2011-09-29
Jakob Hellman, Gröna Lund, Stockholm, 2011-08-30

Pin It on Pinterest

Share This