I väntan på bandet betraktar jag den lekfullt pyntade scenen där små badankor pryder effektpedalerna och mjukisdjur klättrar i trumsetet. Upp på scen kliver sedan tre gängliga killar som hämtade direkt från 70-talet. Framtoningen är väldigt charmig, men det behövs mer än charm för att övertyga mig. Jag funderar över vad det är som fattas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Musiken är helt okej, men litet intetsägande för min del.

Det märks att publiken mestadels består av nära och kära och de är onekligen väldigt stöttande för bandet, men röjer de? Nej, inte direkt. Inte förrän under de sista låtarna släpper det lite. Både band och publik är uppvärmda nu och bandet hittar äntligen lite av det där groovet som jag saknat. Under sista låten Come on Come on (Let’s get it on) vill The Brimstone Days bli ett med publiken och startar lite allsång i traditionell rock ’n’ roll-anda.

För att The Brimstone Days ska kunna lyckas inom den här otroligt konkurrenskraftiga branschen behöver de profilera sig mer. Varför ska jag lyssna på just The Brimstone Days? 70-tals-rock finns det massor av band som spelar och många gör det dessutom mycket bättre. Antingen behövs det något nyskapande i 70-tals-anda eller måste de helt enkelt spela skiten av Cream och Deep Purple och det är verkligen inte det lättaste.

Debutalbumet finns på Spotify. För att lyssna på det, klicka här.

Grammis 2011, presskonferens, Kungliga Operan, Stockholm, 2010-12-14
Bullet for my Valentine, Baltiska hallen, Malmö, 2010-11-20

Pin It on Pinterest

Share This