De karaktäristiska bokstäverna som bildar bandnamnet står där de ska och det är många som trotsat det ruggiga höstvädret för att uppleva en show från ett av Sveriges absolut bästa liveband. Från första stegen in på scenen har de publiken i sin hand, Pelle håller igång under varje minut, själv står han nog inte stilla mer än några sekunder då och då. Den som sköter micksladden har ett fullt sjå med att reda ut den när Pelle far omkring, den fastnar i mickstativ och monitorer, och i vakterna i diket när han går ut till fansen som dansar framför scen. Det som imponerar mig mest är att Pelle i sitt scenspråk är så tajt till musiken, det är mer än att bara dansa och gå i takt. Han snurrar runt micken och fångar i exakt rätt stund, slänger sig på knäna när det passar som bäst och får alla i publiken att klappa med och hoppa när musiken säger så.
Låtarna sitter som ett smäck och de rockiga riffen passar perfekt med Pelles röst. Han kan konsten att både sjunga låga, djupa toner och att skriksjunga utan att det låter ansträngt. De har alla en aura av självsäkerhet runt sig och det blir aldrig tråkigt att titta på dem. Gitarristen Nicholaus Arson har också ett scenspråk som heter duga och trummisen Chris Dangerous uttryck går inte av för hackor heller. Bäst är sista numret Hate to say I told you so, men även Go right ahead, Main offender och Won’t be long är guldklimpar.
Han som presenterade bandet sa att det är något speciellt med de sena septemberspelningarna på Grönan, när det är mörkt och scenljuset kommer fram bättre. Jag kan inte annat än hålla med, det är en spektakulär ljusshow vi bjuds på. Ännu en suverän konsert med the hives, och jag är glad att jag tog mig ut i kylan för att bli varm av energin från dem.