Med sig i turnén hade hon Alina Devercerski som värmde upp publiken på en rökfylld scen med väldigt sparsam frontljus och vågade lägga superhiten Flytta på dig i mitten av sitt set och fokuserade mer på att skapa allsång till Armé och avsluta med en mycket mer sober och melankolisk Gråt
Stunden från det att Devercerski stiger av scenen fram till att ridån går upp för Maggio består av ett välfyllt Rockcity som inte ens var i närheten av så mycket publik under höstens gångna spelningar. Den övertaggade publiken trängdes och dansade till en oväntad väl mottagen Svennebanan av Promoe från Dj:n för att sedan brista ut i spontan allsång till I don’t care. Äldre herrar klappade med stor glädje i otakt och det var en sådan förväntan som inte har setts på väldigt länge inför en konsert på Rockcity.
Veronica Maggio har varit en given artist på de många utomhusfestivalerna som har etablerat sig i detta avlånga land och är du en flitig festivalbesökare är chansen stor att du sett henne på en utomhusscen omringad av svensk sommar. Därför är det intressant att få se Maggio på en relativt liten inomhusscen framför en betydligt mindre publik. Kommer det bli samma stämning, blir det samma allsång och kommer publiken ryckas med lika mycket trots att det inte kommer finnas några gigantiska badbollars om lyser i neon, som under Popaganda 2014.
Därför är publiken lika viktig som Veronica denna gråa natt i Hultsfred. Det är betydligt mer variation när det gäller ålder och den stora överraskningen är de oförsiktiga och entusiastiska 50-taggarna och silverrävarna som trängs och använder välvässade armbågar för att få en bra plats på våning två och tre. När det väl blir dags så bubblar det i publiken trots att ljudet var på låg volym och Maggio överröstades stundtals av sitt band. Med det verkade inte spela någon roll. Det var allsång från första ton och alla sveptes med i sångtexter om kärlek och svek. Något som är kännbart oavsett ålder och bevisades av ett silverpar i sina bästa mogna år när de med uppsträckta armar vrålade med i ”glömmer aldrig bort vad du gjort…”.
Trots att Veronica Maggio ursprungligen är från Uppsala så bär hon med sig en anda av storstad och Stockholmsromantik. Därför var förväntningen att få en bit av hemmaplan men det blev istället en anledning till stor längtan när hon går igenom sitt material som består av sommarnätter, one night stands, brustna hjärtan och plattorna på Sergelstorg. Och det är där hon egentligen lyckas bäst, att dra med sin publik i scenarios som verkar realistiska och igenkännande trots att en kanske aldrig har besökt Sergels torg, Vattenfestivalen eller kallats discotjej av sin mamma. Det är snarare känslor än platser som kopplar ihop henne med publiken och därför spelar det ingen roll att hennes sånger denna kväll framfördes i avskalade och tråkigare versioner med väldigt lite som hände på scen. Eller att hennes band körde proffsigt men mestadels på rutin.
Kanske var publiken där för att få en liten bit av sommar när solen har spelat brydd och inte visat sig alls de senaste veckorna. För Maggio levererade en gnutta sommar denna lördag. Men trots detta är det på just sommarens stora utomhusscener en bör uppleva henne. När det inte är trånga väggar som begränsar ljudet och hon kan visa att hon är utomhusscenernas kvinnliga regent. Där har publiken mer plats att hoppa fritt och slippa undan kvällens knytnävar som flög mitt bland den uppladdade publiken. Där det finns mer energi att hämta när alla hoppar i takt med taxin, trappen, hissen och hallen. Veronica Maggio kom, spelade och segrade när hon lyckades fylla hela Rockcity och lämnade en längtan efter sommar och nätter där solen aldrig vill gå ner.
Så när ridån går ner och ljuset tänds till Stealer Wheels Stuck in the middle with you som bakgrund, så försökte jag inte lyssna. Utan låtsas som om det regnar och räknar tyst för mig själv, taxin, trappen, hissen, hallen.