Musicstage.se

Timo Räisänen, Babel, Malmö, 2010-04-09

timo_raisanen_babel_malmo_2010-04-09_20100410_1734633873

När jag möttes av ett knappt halvfullt Babel trodde jag att Timo Räisänens skugga inte hade nått Skåne överhuvudtaget. Den Timo som i media har kallats för vårt nästa pophopp, likställts med en duracellkanin på crack och en enorm glädjespridare hade inte smittat av sig här nere i söder. Bortsett från den obligatoriska skaran indieflickor längst fram vid scen, fanns det någon i lokalen som ens hade hört talas om Timo Räisänen? Visste någon att han släppt fem album? Att han ingick i Håkan Hellströms kompband innan han gick sin egen väg? Jag tackar alla gudar för att jag hade fel.

Självklart hade hans aura nått Malmöpubliken, självklart fanns han i allas hjärtan och självklart var alla sugna på en hitkavalkad utan dess like. Precis som sig bör vid en konsert med andra ord. Jag bevittnade med egna ögon Timos förmåga att locka folk. Ty publiken var likt svampar som började växa okontrollerat. Jag såg hur publiken växte från ett femtiotal till en bra bit över tvåhundra, ja lokalen var nästintill full på bara några minuter. Jag förstår fortfarande inte hur så många kunde komma in så snabbt och om de var här sedan tidigare så förstår jag inte vart de hade gömt sig.

 

Att han älskar att stå i centrum råder det ingen tvekan om och i sann Johnny Cash-anda inleder han med orden ”Hej, det är jag som är Timo Räisänen” och smäller av låt efter låt. Han uppviglar publiken till en allsjungande rockstämning när han tidigt i setet fyrar av Sixteen. Det är smittsamt hoppigt i lokalen. Stämningen blir rentav svettig när han direkt efter röjer loss i Let’s Kill Ourselves A Son och publiken är inte bara befriad, den är frälst.

Timo Räisänen är vid en första anblick en klämkäck, skojfrisk och lite småkaxig göteborgare vilket han visar på scen. Men det vilar något annat inom honom, något som jag bara kan härleda till att han nyligen blivit småbarnsförälder. Att det låter vuxnare skulle vara fel uttryckt, att någon är vuxen låter för allvarligt, nej det handlar mer om mognad. Men också om längtan att sjunga ut sin nyfunna glädje. Det är antagligen därför han var med i Melodifestivalen trots att hans musik inte alls hör hemma i den institutionen. Det var nog också därför han spexade till det i P3 Guld-galan. Han kunde lika gärna ha stått på plattan i Stockholm med en skylt: ”Titta på mig, jag är glad.”

Det var många nävar i luften och en öronbedövande allsång till låten alla hade väntat på; Fear No Darkness, Promised Child. Det var många nävar i luften, många malplacerade headbangs, men framförallt mycket dans. Eller som Håkan Hellström säger i sin klassiska låt Kom Igen, Lena: ”det är bara så det är, upp i taket Timo.” Men det är inte med Fear som Timo lyfter det nästan tjugo meter höga taket, nej det är med extranumren som han verkligen får säga sista ordet.

Sweet Marie spelas och folk dansar med utan att veta vad som komma skall. För det är i den absolut sista låten My Valentine som det verkligen känns. Det tunga, malande, hypnotiserande soundet får alla i lokalen att tappa andan. Det är som en bilkrasch i ultrarapid, man ser alla detaljer och man hinner smälta den enorma styrkan som förelöses och man hinner analysera och verkligen känna varenda atom av energin som sprutar ur högtalarna. Timo tackar för sig och går därifrån med ett leende på läpparna.

Esau Alcona

Fler bilder på konserten finns här.

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Esau Alcona (24 st)

A-Ö

2011

2010

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 3st)