Musicstage.se

Daniel Gilbert, Mejeriet, Lund, 2010-02-25

Det var som att ta ett kliv tillbaka till en tid då ens fritid spenderades med att besöka källarlokaler där obskyra demoband gjorde sig svåra på scen. Den känsla fick man när man klev in på Mejeriets lilla scen där cirka femtio tappra själar hade samlats för att tillsammans vänta på en storm, en orkan. I stilla andakt väntade vi på en storhet som hade hittat tillbaka till rötterna. Ty tillbaka till rötterna är en underdrift när man ser på Daniel Gilberts CV och vad han faktiskt har åstadkommit som artist de senaste tjugo åren.

Det var Broder Daniel under tidigt nittiotal som han blev skolad men det var först under vingarna av hans trogne vän Håkan Hellström som Daniel ”Hurricane” Gilbert verkligen blommade ut och blev ett med folkhems-Sverige, om än i bakgrunden. Han har alltid hållit sig för sig själv, på sin kant, i alla möjliga musikaliska konstellationer. Som kompgitarrist till Theodor Jensen, och till Augustifamiljen som är kända från stor-tv samt ovan nämnda band.  Nu har Daniel Gilbert äntligen fattat mod till sig att pröva sina vingar utan någon som kan ta emot.

Att det de facto bara är en liten skara som ser på när Daniel Gilbert äntrar scenen bekommer honom inte alls, nej tvärtom, han verkar bli oerhört lättad att det inte är en stor anstormning av människor som väntar på den store Gilbert. Det kan ha att göra med att han har varit med om det så många gånger, att det samlas horder av skrikande popsnören framför scenen och att det står tiotusentals fans i publiken, men att han aldrig riktigt vant sig vid det. Setet inleds med några tafatta låtar där Daniel och den fem man starka orkestern får känna lite på publiken. Men redan i den tredje låten – som heter Borderline och är originalversionen av Håkan Hellströms låt Evert Taube – sätter han många hjärtan i brand. Han levererar ett stycke finkänslighet från Göteborg. Genast sätter han prägel på hela konserten – distade gitarrer hemmahörande i åttiotalet, en orkester som tagen från nittiotalets Waynes World, men med en smärta i rösten från nollnolltalet. Detta är musik från tiotalet.

Han fortsätter med den oerhört simpla men träffande låten It Always Ends Up Dry dessvärre utan Jenny Silver som inte kunde närvara denna kväll. Sedan fortsätter han med den smärtsamma låten Heartbreaker som han verkligen ger tyngd till då man tydligt kan se hur pass berörd han är. Dessa tre låtar var som ett plåster som Gilbert inte vågade slita av snabbt, utan drog ut på tiden så att publiken verkligen kunde känna smärtan. När de sista tonerna hade dött ut förvandlades Gilbert. Från att komma in, lite halvblyg och oerhört ödmjuk så kom de gamla vanorna tillbaka och det blev eld och lågor på scen. När några flickor ur publiken frågar om han vill gifta sig med dem så ler han lite blygt och viskar fram att han redan är förlovad. Därefter drar hela bandet igång Bones som får en hårdare inramning värdigt ett garagerockband från åttiotalets senare hälft.

Fram emot slutet av den fyrtio minuter långa (korta) spelningen händer något som verkligen får igång publiken. Bandet drar ut på en låt som förvandlas till en jam-session medan Daniel Gilbert, fortfarande spelandes på sin gitarr, går ner för trappan och ut i publiken som står där och inte vet vad som skall hända. Daniel börjar vinka till sig folk som sitter vid bord, folk som hänger vid baren och även barpersonalen. Alla vandrar sakta fram och bildar en klunga runt honom och trängseln är både varm och efterlängtad. Han återvänder till sin plats på scen och säger några väl varda ord. Sen går trummisen bärsärk. Nu är det dags för Maelstrom. Det är tungt, det är distat, det är ett sound som de förvirrade popflickorna inte är vana vid. Det är larven Daniel Gilbert som förvandlas till den orkan han alltid har varit. Ett värdigt avslut på en fin kväll.

Nu har vi hört nått om Hurricane.

Visa alla artiklar av Esau Alcona (24 st)

A-Ö

2011

2010

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 2st)