Musicstage.se

Alice Cooper, Liseberg, Göteborg, 2012-08-08

Alice Cooper är en sådan artist man aldrig vill ska dö. Det spelar ingen roll att det nya materialet inte är så bra som det gamla. Skräckrockens gudfader kan fortfarande showa. Och stundtals blir det fantastiskt.

Det är fullt från scen och bakåt. Regnvädret som kom överraskande för två timmar sedan har försvunnit och en blå himmel har letat sig fram till Liseberg.

Strax efter nio dras det stor skynket som dolt scenen ned. Tre gitarrister, en basist, en trummis och flera blodiga dockor pryder scenen. Publikens vrål kommer som på beställning när fyra roddare i skelettdräkter rullar fram en stor trappa med kvällens huvudperson längst upp. Alice Cooper höjer sina armar, sex spindelben fastsatta på hans rock uppenbarar sig, och bandet kör igång The Black Widow.

Vaudeville

Han växlar från svärd till bajonett, käpp till krycka. Redan i tredje låten, I’m Eighteen, är hitkavalkaden igång och publiken bjuds på godbitar som Hey Stoopid, Billion Dollar Babies, No More Mr. Nice Guy, Feed My Frankenstein och Under My Wheels. Lagom till Is It My Body? dyker det första av skräckrockarens signum upp: en boaorm.

Visst är det charmigt. Det går inte att säga att det är skrämmande. Detta är en ordentlig Vaudeville-show som man ibland fnissar åt. Det går inte riktigt att ta en enorm Frankenstein-docka som åker runt på scenen på allvar, eller den docka som kastas runt och dansas med under en version av Only Women Bleed som man hade kunnat skippa. Visst sjunger han den snyggt, men det är inte så vackert som det är på skiva. Jag hade hellre hört I Never Cry. 

Med Alice Cooper finns ett riktigt bra band. Basisten Chuck Garric gör ett skrämmande bra solo ensam på scen tillsammans med trummisen Glen Sobel och får igång publiken som hittills mest stått stilla (det vill säga, de som inte stod på de första åtta raderna) när konserten har passerat halvtid. Den enda levande kvinnan på scen, Orianthi Panagaris, levererar ordentligt snygga riff tillsammans med sina gitarristkollegor Tommy Henriksen och Ryan Roxie.

Saknar låtar

Även roddarna får chans att visa upp sig, bland annat som paparazzi som spetsas, och som avrättare som sticker in Alice Coopers ”huvud” i en giljotin och sedan springer runt på scen med huvudet i hand. Allt ackompanjerat till I Love The Dead, ledd av Chuck Garric.

Vi får också höra lite nytt material, som I’ll Bite Your Face Off och Caffine från förra årets skiva Welcome 2 My Nightmare. Låtar som funkar, men som inte riktigt är så bra som det han har gjort innan. Dessutom saknar jag verkligen låtar från skivan Along Came A Spider från 2008, och den fantastiska låten Lost In America som verkligen funkar riktigt bra live.

När konserten börjar lida mot sitt slut har resten av publiken verkligen vaknat. Tydligen var den uttjatade Poison det som krävdes, även om den funkar. Också School’s Out med lite av Pink Floyds Another Brick In The Wall (Part 2) inkastat får plats i schemat, men tack och lov är det inte den sista låten. Som avslutning kommer Alice ut i svensk fotbollströja och hög hatt och drar igång Elected. Glitter och serpentiner sprutas ut från scenen ut mot publiken. En värdig avslutning på en bra konsert med mannen som fortfarande vet hur man sätter ihop en show. Och han gjorde det inför Lisebergs hittills största publik denna sommar.

Publik: över 20,000

Bäst: Det snygga introt till Halo Of Flies

Sämst: Varför ingen Ballad Of Dwight Fry?

Alice Cooper finns på Spotify, lyssna här

Alice Coopers hemsida hittar du här

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Matilda Hedberg Dowdle (52 st)

A-Ö

2013

2012

2011

2010