Musicstage.se

Raised fist, Liseberg, Göteborg, 2012-08-14

Raised fist, Liseberg, Göteborg, 2012-08-14, Foto: Sofie Karman

Bandet Raised fist har spelat konstant sen 1993 då de bildade hardcore bandet och bandnamnet med inspiration från bandet Rage against the machine och låten: Know your enemy. De har aldrig slutat spela och man kan verkligen konstatera att Raised fist brinner för sitt politiska budskap och sin musik.

Det är därför med stor nyfikenhet jag ankommer till Liseberg den 14 e augusti mot kvällskvisten. Jag har inte tidigare hört talas om deras livespelningar och är därför intet ont anande om vad som bokstavigt kommer ta andan ur Liseberg!

Det är ett stort gäng hardcore fans som har samlats för att njuta av bandets timme på scenen. Dock är det inte svårt att ta sig fram till scenen och vips så står jag i mitten och inväntar bandet. Runtom mig har jag endast tuffa tjejer och killar med rakade skallar, muskulösa kroppar, tatueringar och piercingar. Det är dock mer killar än tjejer som har tagit sig hit ikväll. Jag känner mig nästan gammal som 20 åring i ett hav av 14- till 17-åringar. Men den tanken slår jag lätt bort när jag ser bandet ta scenen och adrenalinet börjar rusa i kroppen.

You ignore them all blir den första låten att spelas och så var kvällen igång. Detta är inte ett band som håller igen på energin utan här är det all in som gäller. Sångaren Alexander ”Alle” Hagman håller inte tillbaka utan tar över scenen med sin passionerade och unika stämma och frenetiska, känslomässiga kroppsrörerelser som visar på hans förtvivlan i musiken. Trots bandets otroliga energi så går det ett par låtar innan publiken märkbart släpper loss.

När låtarna: Sound of the republic  och Wounds spelas kan alla sjunga med och stämningen på Liseberg höjs ett snäpp till. Ett försök på en moshpit drar igång och även om den i slutändan är rätt liten så verkar alla ha riktigt kul i publikhavet. En lugn moshpit skulle jag dock inte kalla det när jag ser en kille komma ut därifrån blödande från huvudet. Men med adrenalinet i kroppen fortsätter han njuta av musiken som passionerat medlas från scenen. Det är en sådan unik kontakt mellan band och publik. Något som man inte alltid upplever under en konsert.  

När de drar igång storfavoriten: Friends and traitors,  får jag rysningar och lägger märke till att sologitarristen Andreas Pedersen har lyckats spela sönder sin högra hand. Blodet bara rinner och inte stoppar de honom. Han kör på lika galet som innan utan att röra en min. Det om något är imponerande!

Nu är det ingen som håller tillbaka och under slutet på låten blir det en wall of death, en vanlig tillställning vid metalkonserter där publiken delar på sig på två sidor, räknar ner och sedan springer mot varandra. Även jag rycks in i den svettiga massan.

Under den dryga timmen som bandet spelar går musiken rakt in i hjärtat. Det är ingen fråga om saken. För det här bandet handlar det inte om att vara kända runt om i världen och att uppmärksammas. Det viktigaste är att känslan i musiken går fram. Energin som bandet bjuder på är fantastisk och det har stort underhållningsvärde när "Alle” gör sina galna hopp på scenen. Han tillför en dramatik till texterna, vilket är där fokus verkligen ligger.

Alla kan nog enas om att detta är ett band som tar sin egen riktning och inte påverkas av andra till att bli mer mainstream. Detta är ett band som förtjänar respekt.

 Den sista låten som spelas är: Breaking me up och innan låten börjar förklarar sångaren hur viktigt det är för honom med känslan i musiken och kärleken. Det är rörande, naket och ärligt och det ryser till inom mig när den sista låten spelas och hela Liseberg sjunger med och rör sig i takt för musiken.

 Tack till bandet för en underbart ärlig och ögonöppnande kväll. 

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Malene Aakre (27 st)

A-Ö

2014

2013

2012