Musicstage.se

Dan Reed, Södra teatern, Stockholm 2013-02-21

Det är första gången jag är på Södra teatern, och min känsla är att det är ett perfekt ställe för Dan Reed att spela på, en kille med sin gitarr och en stor röst. Det är en avslappnad stämning och folk har köpt öl i baren innan. Lite för avslappnad stämning emellanåt då många kommer och går och det stör min upplevelse.

Konserten ska börja 19:30 och tydligen med ett förband. Vid 19:45 kommer Dan Reed in och säger att han som skulle sjunga innan har fått halsinfektion och inte kan spela, så han kommer spela själv en stund för oss innan han återkommer med sitt band. För mig är det här perfekt, jag som älskar honom bäst när han är ensam med sin gitarr. Hans röst kommer fram bättre och man känner att han blir ett med sitt instrument när han sjunger och spelar med hela kroppen. Det imponerar på mig när en musiker använder gitarren till att skapa fler ljud än att bara spela på strängarna, och Dan Reed skapar beats och stämmer ner gitarren för att variera soundet i olika låtar. 

Han pratar med publiken som om vi vore hans vänner och det gör att det blir en härlig stämning.  Någon kommer in lite försent mellan två låtar och han säger välkommen med ett leende, skrattar fram ett ”tack så jätteskitmycket” på knacklig svengelska efter en låt, och det sätter ribban för att det kommer bli en lättsam och hjärtlig konsert. Han har verkligen fått gåvan att trollbinda en publik som få personer har, vi är som tvinnade runt hans lillfinger och är tysta när han sjunger stämningsfulla låtar om att det är okej att bråka med sina nära och kära för att man vet att man älskar varandra (I don’t mind), och om en kompis släkting som dött (She’s not you), men han får oss lika lätt att klappa takten till de lite mer upbeat-tempolåtarna. 

Efter drygt 30 minuter tar han paus och ska återkomma med bandet lite senare. Jag blir lite förvånad över att det stod att konserten skulle börja 19:30, men en timme efter det har den inte ens börjat än. När de kommer in allihop igen så är publiken förväntansfulla och de börjar med att spela All I need is you som är en bra start-låt, den har ett bra sväng och man dras med i gunget direkt. Andra låten, Signal fire, följer i samma spår, har ett härligt driv och jag känner att det här blir nog bra ändå, jag som varit tveksam över att höra honom med ett band. Låt nr tre handlar om att vi lever alldeles för snabbt och uppkopplat, vi skulle behöva stanna upp och slappna av. Jag tycker det är en väldigt passande låt då alla i publiken någon gång hållit på med sin smartphone.

Min favoritlåt, Coming up for air, låter jättebra med band. Jag har gillat den när han spelar ensam, men det är spännande att höra allt man kan göra med låten när de har flera instrument att använda sig av. 

Det märks att de alla är bra musiker och att de har roligt på scen. I en låt får Dan Reed de andra att improvisera fram lite solon samtidigt som han ber ljusteknikern att sänka ner ljuset lite och så blir det som att vi tittar på när bandet jammar i sin studio och har skoj. Publiken är med på banan och sjunger med och vissa dansar och stojar (i alla fall på första balkong, där jag satt).

Jag får känslan att bandet borde spelat på en större arena, de snabba låtarna passar inte in här, de får inte riktigt plats. Ljudet är jättebra mixat, men väggarna skallrar och ofta hör jag inte vad han sjunger alls, allt är uppskruvat för högt. När jag börjat känna så kan jag inte sluta tänka på det, det lägger sig lite som en skugga över resten av upplevelsen.

När bandet går av scenen och han sätter sig vid pianot själv tänker jag att det är de sista låtarna innan extranumren, och att det är ett bra sätt att varva ner oss lite inför de sista låtarna som brukar vara explosiva. Han spelar bra piano och mitt hjärta darrar över hur vackert det är. Sen blir jag uttråkad. Även om han bara spelar tre låtar själv så är det långa låtar och han pratar mycket. Alla låtarna är jättefina och han verkar vara väldigt spirituell då låtarna handlar mycket om att hitta ett inre ljus och hur han ser på Gud, universum och allt där emellan. Men när jag faller mer för beskrivningen av låtarna än själva låtarna känns det som att något är fel. Det var samma sak med de första låtarna han spelade, jag gillade bakgrunden och meningen med låten, men sen när han spelade så kände jag det inte.

Bandet kommer tillbaks in och jag hade fel när jag trodde att det snart var slut. De brassar på och jag kollar på klockan. Det har redan gått över två timmar sen jag satte mig och det har gått för mycket upp och ner för mig. De sista låtarna kan jag nästan inte uppskatta på grund av det, men publiken är fortfarande med och jag tror att bandet tycker det är en superspelning för att de får ett sånt bra gensvar. Efter sista låten ska de spela in en musikvideo och spelar den låten flera gånger för att få olika vinklar. Jag lyssnar två gånger, sen beslutar jag mig för att jag kan det här och klär på mig och går ut i kylan. Ni som läste min recension av skivan (som finns här) kanske undrar om jag är besviken eller inte, och det undrar nästan jag med. Det fanns stunder av kvalitativ lycka, men konserten var för lång. Tre timmar av för stor skillnad mellan toppar och dalar faller inte mig i smaken, men det betyder inte att jag slutar gilla Dan Reed.

Dan Reed finns på Spotify 

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012