Musicstage.se

Miss Li, Berns, Stockholm, 2013-05-09

Mina förväntningar inför Miss Lis konsert på Berns var blandade. Jag gillar Miss Li och älskar interiören på Berns, men tänkte mest att det skulle bli en konsert som alla andra.

Jag hade fel.

Framför mig hade jag en fantastisk uppvisning i hur man äger en scen och eggar upp en publik

 

Det började däremot inte så bra. Inne på Berns var det varmt och mycket folk som trängdes för att se scenen. Inga sittplatser förutom en liten bänk längs med ena långsidan fanns, så jag bestämde mig för att gå upp på vänstra balkongen för att slippa bli knuffad på eller dansad in i. Cirka en centimeter av scenen såg jag om jag stod på tå. Som ett pärlband stod folket där uppe längs med och lätt lutade över kanten. Min plan förändrades snabbt till att istället koncentrera mig på att lyssna och ta in musiken, för att ibland luta mig aningens för nära mot någon så jag skulle kunna se lite mer.

 

Klockan närmade sig start och jag tog av mig jackan när människor fyllde salen och värmen steg. Tiden gick och 20 minuter senare var jag väldigt irriterad på förseningen. Det var hett som i en bastu och min kofta anslöt sig till jackan på golvet. Publiken visslade av förväntan så fort musiken i högtalarna sänktes. Men inget hände på scenen, nya låtar kom och gick och jag fascinerades över hur de orkade hålla lågan igång när jag tröttnat på att vänta för länge sen.

39 minuter efter utsatt tid kom bandet in och förberedde sina instrument inför kommande show. Alla framför scenen var eld och lågor, och sist in kom den hett efterlängtade Linda Carlsson, inte i en hatt, men med en hög guldmössa, troligen en Kufi, som är en rundad, skärmlös hatt man oftast kan se på afrikanska kvinnor. Gitarristen däremot hade en typisk ”Miss Li-hatt” på sig, kanske snodde han åt sig den i en impuls innan de gick ut på scenen?

Oavsett hatt så drog de igång musiken utan inledande snack och Lindas karaktäristiska röst fyllde salen. Det är nästan så att jag förlät dem för förseningen när det hände, för jag beundrar hennes speciella sound. De startar med nya Dancing in the dark och Spaceship som snyggt glider över i Stupid girl, och jag tycker det är en bra början. 

Det är smart att de har Dancing the whole way home tidigt i konserten, det får igång publiken rejält. Efter det är festen igång. Stämningen är otroligt hög och alla verkar superhypade. Första låten från succéprogrammet Så mycket bättre är 1:a gången, Magnus Ugglas låt om hur dottern ville växa upp för fort, och efter sista tonen är jublet öronbedövande. Direkt efter det kommer min absoluta favorit; Här kommer natten. Originalet av Pugh Rogfeldt är också bra, men jag glömmer aldrig min upplevelse när jag såg versionen Miss Li rev av i första avsnittet av serien. Alla runt bordet blev helt stumma och hemma i soffan satt jag med samma känsla. Hon gör mig inte besviken den här gången heller, vilken inlevelse och närvaro hon har! Jag beskrev jublet efter 1:a gången som öronbedövande. Här kommer natten avslutas med några lugna toner efter ett stort känsloladdat crescendo och jag har letat synonymer till ”öronbedövande” för att återberätta ljudet efter det, men lyckas inte. Obeskrivligt.

Låtordningen är bra upplagd, det blir aldrig tråkigt med för många lugna eller snabba låtar på rad. Jag har inte lyssnat så mycket på de låtarna som inte är stora hits, men kan ändå få en känsla av att jag hört dem många gånger och de blir betydande för mig. Vissa textrader får mig att vilja leta upp de låtar jag inte känner igen och utforska dem närmare. Hon har en egen stil, men lyckas ändå ha stor variation i sångerna, vilket jag tycker är fascinerande. Jag lyckas i små glipor mellan människorna framför mig se scenen och imponeras över hur hon både kan stå rakt upp och ner och ge oss en ballad för att senare dansa spralligt samtidigt som hon spelar sin speciella fyrtaktiga stil på pianot.

Mot slutet av konserten spelar de Oh Boy och den genererar mest allsång under kvällen. Energin är jättehög, både på scen och i den vackra lokalen. Det dansas och sjungs och jag kan tänka mig hur varmt det är där nere, men att det inte spelar dem någon som helst roll för att de har så roligt. Det svänger, det är drag, det är glatt, alla rycks entusiastiskt med i rytmerna. När de tackar för sig skriker publiken unisont ”en gång till” direkt, och det dröjer inte länge innan de kommer ut på scen igen och drar ännu mer fartiga låtar. Jag trodde att det var hög festkänsla i låtarna innan extranumren, men nu är det extatiskt. För att ha närmre till utgången gick jag ner, och där var upplevelsen ännu bättre, jag borde gått ner dit tidigare. Trots att jag ställde mig längst bak i salen och inte såg scenen i detalj så är ändå deras energi stark och ända bak till mig syns deras spelglädje och passion för musiken.

Efter konfettiregn, en extra lång och fartig My heart goes boom, ett galet trumsolo och den dubbelbottnade Without me tror de flesta att konserten är slut. Men icke! En i taget kommer de till publikens förtjusning in igen, först trummisen som startar ett beat, sen gitarrister och resten följer efter. Det blir en häftig start, sakta bygger de upp låten. Sist in är såklart Miss Li, som presenterar en speciell gäst. Amanda Jenssen gör henne sällskap på scenen! Amanda har på sig en liknande ”Miss Li-hatt” som gitarristen, möjligen av respekt till hennes kompis som hon aldrig förut stått på samma scen som.  Två unga tjejer med unika röster och stilar fungerar ihop som handen i handsken. Stämningen är nu så upphöjd att jag knappt varit med om maken. Dans, sång, skratt, ett enda stort klimax som ingen lämnas oberörd av. Efter en storartad avslutning tackar de återigen för sig, men åskådarna ger sig inte. De härjar vidare och efter en stund kommer en skrattande Linda in igen och säger ”var kommer ni ifrån?”. Det verkar som att de också är överväldigade av publikstödet. Några långsamma låtar spelas halvakustiskt och det är nog smart, för det lugnar ner människorna. Sista gången de tackar för sig och både bandet och publiken verkar nöjda med kvällen, men jag tror ingen skulle klagat om de kommit in ännu en gång.

I trängseln för att komma ut tänker jag på vad jag just upplevt. En perfekt upplagd låtordning, jämn hög, nivå och ett band som passar mycket bra ihop. Jag funderar på låten Without me, som är snabb och låter glad och fick många att dansa, men som handlar om hur alla skulle ha det så mycket bättre utan Linda. Är det typiskt för Miss Li att ha en glad yta och få andra att må bra, men inuti är det mer melankoliskt och eftertänksamt? När svenska folket fått lära känna Linda mer under hösten har vi lärt oss att allt inte är guld och gröna skogar för henne. Jag är glad att hon trots det kan leverera en sådan här konsert, hon ger oss så mycket av sig själv, vilket jag är tacksam för.

Det var länge sen jag upplevde en konsert med så här bra stämning. Kanske bleknar de andra upplevelserna för att det här var så starkt.

Oavsett vilket, får jag inte nog av Miss Li, så när jag vandrar hem på regnblöta gator ljuder Här kommer natten på repeat i mina hörlurar. 

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012