Musicstage.se

Helen Sjöholm, Rival, Stockholm, 2013-10-07

Helen03

Det är en soft stämning i lokalen och jag har fått en bra plats uppe på balkongen. En mjuk jazzlåt hörs i bakgrunden och runt scenen hänger en tunn rökridå. Designen på scenen hjälper den mysiga stämningen framåt, sparsmakat och rent, med stora tygklädda lampor i taket. Jag förväntar mig en lugn och känslofull stund, kan se framför mig hur Helen Sjöholm kommer vara personlig och hjärtlig under kvällen.

 

Bandet kommer in först och börjar spela ett intro. Direkt får jag en stark känsla av trygghet hos dem, jag litar till 100 % på att de vet vad de sysslar med. Sen kommer huvudpersonen in till stort jubel. Det märks att publiken älskar henne redan innan hon visat upp sin musikaliska begåvning. För sjunga, det kan hon såklart utan tvekan. Hennes sångteknik och speciella ton fyller rummet och det är svårt att inte bli berörd. Bäst är det när hon sjunger på svenska, det blir mer personligt och hon är bättre på att leverera inlevelse där. Joni Mitchell är en stor idol till Sjöholm och vi får höra några av hennes låtar, favoriten Big Yellow Taxi framförs i en countryaktig stil med mer sväng. Jag gillar det, men originalet är mer innehållsrik.

I första delen av konserten får jag en känsla av att Sjöholm är lite reserverad, eller att det inte riktigt är äkta rakt igenom. Jag tror att hennes musikalbakgrund kan ligga henne lite i faten där när det blir skådespelat innerligt, och jag längtar lite efter att se henne på riktigt. Det är inget fel på hennes mellansnack och hon får med sig publiken hela tiden i små skämt och anekdoter, men vi skrapar bara på ytan och jag vill se djupare in i hennes relationer till låtarna. Mest äkta känns det när hon blundar.

Helen02

Hon berättar om deras resa in i svenskt visarkiv och ber oss följa med henne in i den världen. Vi är inte sena att hänga med och bjuds in i ett häftigt medley av visor som Vårvindar friska och Här är Gudagott att vara. En annan favoritvisa hos mig är Ombytlighet av Olof von Dahlin, det är imponerande att de är så tajta i bandet till en sådan annorlunda låt, kan tänka mig att den inte är en promenad i parken att spela. Ja, och för att nämna bandet så är det fyra män med stor kunskap och begåvning. Både Jojje Wadenius på gitarr och pianisten Martin Östergren får i soloakter presentera sin briljans. Wadenius frågar om vi känner till hur instrumental rock kunde låta förr och ger oss en fantastisk låt som flyter ut i rummet och jag önskar lite att tiden skulle stå stilla när jag blundar och njuter. Östergren skrev musik till Stadsteaterns Peter Pan och får spela en otroligt vacker låt därifrån kallad Hanna flyger, som rör mig till tårar. Lätt två av konsertens höjdpunkter. En annan höjdpunkt är Du måste finnas i ett fantastiskt arrangemang som istället för att avslutas med ett starkt crescendo, glider in i en ballad av Depeche mode. Lite oväntat, men av mig uppskattat, att inte få det jublet som den låten troligen skulle uppbringa.

Jag tror att publiken har en del i att Sjöholm efter en stund mjuknar upp lite och är mer avslappnad. Stödet är starkt och den gemytliga stämningen är härlig att uppleva. De har ibland lite pratstunder på scen, om när de först fastnade för musiken och om hur de, utanför musiken, är mitt uppe i ”det vanliga” livet med husbyggen och familj. Vi bjuds välkomnande in i deras värld.

Helen

Sista låten blir Gabriellas sång, ett mästerverk som får hela publiken att tystna och nästan dra efter andan redan i de första tonerna och jag antar att fler än mina ögon tåras. Stående ovationer och när bandet efter att ha tackat och gjort sorti sedan återvänder in på scen tar de varsin mick och sjunger en rolig version av Kåta Maja a capella. Deras säkerhet och samspel gör att de kan improvisera lite med stämmor och texter, jag slås återigen av hur otroligt duktiga de är, både individuellt och tillsammans. Självklart får vi sen slagdängan Du är min man, ännu ett mästerverk som uppbringar taktklappning och medsjungning från publiken. Allra sista är en vacker, lugn Billy Joel-låt, med svensk text av Tomas Andersson Wij; God natt.

Överlag är det en proffsig och säker konsert, ljudnörden inom mig är också nöjd över hur bra ljudet är, det är inte ofta jag ger sådant godkänt. Blandningen av låtar och i vilken ordning de spelas gör att jag finner mig på en berg- och dalbana av känslor. Ena stunden gråter jag och i nästa stund skrattar jag och gungar med i tempot.

Precis före konserten satt jag och undrade vad jag skulle få uppleva, jag har inte haft bra koll på Helen Sjöholm på senaste tiden och hade inte några speciella förväntningar. Efter konserten så vet jag. Jag fick en fantastisk musikupplevelse som jag kommer bära med mig länge.

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012