Musicstage.se

Anna Stadling, Mosebacke, Stockholm, 2013-10-13

Jag är nästintill novis när det kommer till Anna Stadling. I gymnasiet hittade jag, av en slump när jag sökte efter Helen Sjöholm, en duett de två emellan. Det var en cover med svensk text av Bridge over troubled water, och den tog mig med storm. Stämmornas kvalité och hur bra rösterna passade ihop fick mitt musikhjärta att slå dubbelslag av lycka. Så jag går ändå till Södra teatern den här kvällen med rätt så höga förväntningar. Någonstans i bakhuvudet har jag också hört talas om att Stadling tolkar Johnny Cash på sitt senaste album, något som troligen fladdrat förbi mig utan att jag riktigt tagit notis om det. Cash är en favorit, och det gör ju att kvällen nästan inte kan bli dålig, jag har svårt att se att jag kommer bli besviken. 

Inne i Etablissemanget är det nära och mysigt, så som Stadling, när hon tagit plats på scenen, berättar att hon vill ha det. De är bara tre stycken, men det märks tidigt att det räcker gott och väl. Ingen trummis, men ingen brist på rytmer. En liten baskagge som gitarristen ibland slår på, en cymbal (tror jag) nära golvet som basisten utnyttjar. Inte att förglömma de rytmer som den här typen av musik skapar i sina basgångar, det är ingen som kan säga att country är svårt att gunga med i. Stadlings röst är oklanderlig och de börjar med Cashs klassiska startlåt Folsom Prison Blues. Från där är det bara att hänga med. Tillsammans med Pecka Hammarstedt på gitarr och Andreas Nordell på ståbas (och gitarr ibland) bildar Stadling en stark och musikalisk kunnig trio. De lyckas lägga upp konserten så att det blandas bra mellan låtarna. Jag känner aldrig att det blir långtråkigt, en risk som finns när det gäller en genre där låtar ofta liknar varandra, även om Cashs låtar är svåra att göra tråkiga.  

Det är en utmärkt plats att framföra den här konserten på, det är lätt för Stadling att interagera med publiken, även om jag tycker att hon stapplar lite i sitt mellansnack då och då. Jag lägger starkt märke till en äldre man som sitter längst fram. Antingen känner han dem väl eller så är han bara väldigt glad över att vara där. Han skojar lite med dem och är helt och hållet med i alla låtar. I de fartfyllda sjunger han med, men jag blir mest tagen när han fäller en tår till en lugn och innerlig låt. Tårar, det fäller även jag när hon sjunger en låt hon själv tonsatt av en text som Cash aldrig själv tonsatte; When the little hand reaches. En så sorglig text om ensamhet, och en sådan inkännande sångerska ger magi för mig.  

Kontakten med publiken hålls stark hela kvällen och mot slutet testas allsångskonceptet på Ring of fire, alla i rummet sjunger med i refrängen och det blir väldigt häftigt även om vi inte är så många. Självklart är Walk the line en favorit, och den framförs av dem alla tre då Stadling anser att den är för stor för henne att göra själv. Deras fantastiska samspel lyfter låten när de delar på sången och har kul på scenen när publiken hejar på. En annan rolig stund är i Ghost riders in the sky, de har poppat upp och gett den lite nytt liv.

Ja besviken, det blev jag då rakt inte. Det var en kväll i min smak, inte för trångt, någonstans att sitta och mest av allt; kvalitativ och intressant musik. Stadling har en speciell ton i sin röst, jag famlar desperat efter ett ord som kan beskriva vad det är som gör att vissa sångerskor upplevs som unika. Oavsett om jag hittar ordet för det så tror jag ni förstår vad jag menar. Den där lilla dimman runt tonerna, kontrollen av vibratot och ingången in i stroferna får oss att lyssna lite noggrannare. Trion gav i alla fall mig en fin kväll, och med tanke på hur mycket jubel de fick på vägen ut, så tror jag att fler fick det. 

FotonFoton från konserten finns här.

Visa alla artiklar av Tilla Andersson (184 st)

A-Ö

2017

2016

2015

2014

2013

2012

Vad händer?

Fler bevakningar...  (totalt 5st)