Musicstage.se

Baby Woodrose, Koncerthuset, Köpenhamn, 2014-04-05

Psykedeliska mönster i regnbågens alla färger hypnotiserar mig när de snurrar runt på backdropen, och i kombination med de medryckande, suggestiva trummorna blir jag helt uppslukad av musiken. När Baby Woodrose är som bäst är det lätt att glömma att året är 2014 och att jag inte är en stenad hippie med blommor i håret.

I Studio 2 på Koncerthuset i Köpenhamn en småregning kväll i april, spelar det lokala bandet Baby Woodrose, som bildades i Köpenhamn 2001. Bandnamnet syftar på blomman Elefantvinda, som på engelska kallas “Hawaiian Baby Woodrose”, vars fröer går att använda som hallucinogen drog. Att bandet sedan har låtar som Chemical Buzz och Right to Get High känns ju föga förvånande. Musiken är inte speciellt innovativ med ett sound och uttryck som direkt hämtat från den psykedeliska rocken från slutet av 60-talet, men vad gör det, när de ändå lyckas få det att låta modernt och bara så fantastiskt bra.

Konserten är som helhet i form av en sinuskurva som rivstartar på toppen, har en svacka i mitten, men avslutar lika starkt som den började. Jag är i början så hänförd av musiken att jag inte ens lägger märke till vilka låtar de inleder med. Men några låtar in i programmet hör jag kvällens ösigaste låt, Here Today Gone Tomorrow, där refrängen ger upphov till lite körsång från publiken när Lorenzo Woodrose sjunger “Here today!” och publiken svarar “Gone tomorrow!”. Att kalla det tajt är väl egentligen inte rätt ord. Det är slamrigt, men bandet jobbar tillsammans för att bygga upp en sammanhållen ljudvägg där trummorna driver och gitarrerna trycker på mot publiken.

Drivet de lyckades starta med håller inte i sig när de kör lite lugnare låtar som Love Comes Down. Men med Light Up Your Mind och D’ya Get What You Give är det ändå helt okej, fast jag är inte lika blind av kärlek här längre. Men mot slutet höjs tempot igen och vi får vad jag gissar är mer än tjugo minuter av psykedeliskt, improviserat slammer med mycket dist. Gitarrsolona sjunker in i ljudväggen och sången får massor med eko som fladdrar ut över publiken. Återigen tappar jag lite av verklighetsuppfattningen och har ingen koll på vilken låt som har spelats.


Efter den slamriga avslutningen kommer bandet in igen för att göra det mest icke-krystade extranummer jag har sett. De två sista låtarna blir Right To Get High och Born To Lose, vilket också blir några av mina favoritlåtar under kvällen, förutom Here Today Gone Tomorrow som verkligen rockade. Kvällen färgas av bandets avslappnade attityd och ljudväggen som de lyckas skapa och som levereras med fantastiskt ljud tack vare en bra lokal och en duktig ljudtekniker. En njutfull kväll allt som allt.

Visa alla artiklar av Camilla Svedén (152 st)

A-Ö

2014

2013

2012

2011

2010